Betydligt fler än en gång under de senaste veckorna har jag hört någon säga att coronan är en så skönt rättvis fiende. För att den drabbar alla. Nu spelar det liksom ingen roll vem vi är, vi sitter alla i samma båt.

Men jag köper inte det. Coronan är inte alls en rättvis fiende. Någon tillhör en riskgrupp, någon annan gör det inte. Var är rättvisan då? Någon har förlorat sitt jobb, sitt företag, sitt livsverk, en annan sitter säkert. Var är rättvisan då? Någon är tryggare hemma än någon annanstans, någon annan otryggare. Var är rättvisan då? Någon har ett hem byggt av skratt och gemenskap och värme, någon annan ett hem byggt av tystnad och ensamhet och kyla. Var är rättvisan då? Någon har en motiverad och självgående distanselev hemma vid köksbordet, någon annan en ovillig och osjälvständig. Var är rättvisan då?

Så nej. Vi slåss inte mot samma sak. Vi slåss liksom bara mot samma orsak. Och det är faktiskt två helt olika saker.

Däremot slåss vi för samma sak. För att så många som möjligt ska överleva. För att skadorna ska bli så små som möjligt. För att såren ska läka så snabbt som möjligt. Och det finns en styrka, till och med en gemenskap. i det. Men vi betalar sjukt olika mycket för den kampen. Inte sällan betalar de som hade minst från början mest. Och det finns ingen rättvisa i det. Alls.