Vi skriver 15 april i coronans år 2020 och så här såg det ut när jag tittade ut genom köksfönstret på morgonen.

Sedan kunde det liksom bara bli bättre. Och vet du vad? Det blev bättre. Snön förstod till och med att börja smälta till sist.

Idag trodde jag stundvis att vi faktiskt börjar hitta ett hyfsat hållbart sätt att hantera den här märkliga tillvaron på. Om någon hade sagt i början av mars att jag och ibland också Fredrik ska jobba hemifrån i flera veckor samtidigt som alla barn är hemma hade jag sagt att det är omöjligt. Och under veckorna som gått har jag många gånger tänkt att det ÄR omöjligt. Men idag trodde jag faktiskt att det är möjligt. Fråga mig igen imorgon. Kanske.

Hoppas du också får tro lite idag. Alternativet är så bottenlöst tungt.