Idag satt vi igen i det där väntrummet där alla andra barn också har glasögon. Min älskade lilla tappra och jag.

Och jag skulle önska att hon slapp vara där. Så där som jag önskar att hon slapp alla väntrum. Samtidigt: om man återkommande ska vara i väntrum är det här ett ganska bra.

Jag skulle också önska att hon somnar före halv tolv ikväll. Det har hon visserligen inte gjort på fyra kvällar i rad nu, så just den önskningen är stor men hoppet ärligt talat rätt litet.

Mest av allt skulle jag önska att hon får må bra och vara glad. Känna att livet är rikt och meningsfullt. Och när jag bäddade ner henne ikväll – då för över två timmar sedan när kvällen var yngre och hoppet större- tittade hon upp på mig och sa:

– Mamma, det är så skönt att få ligga här i sängen och leva.

Så ja. Egentligen behöver jag väl inte önska mig så mycket mer.