När v kommer in i Hildes rum vet vi sällan vad vi kommer att mötas av. Ett stök utan dess like är en del av priset vi betalar för att hon är fantastiskt bra på att sysselsätta sig själv, och det priset betalar vi ändå mer än gärna. Hur stökigt det än är så är det ju värt det. Speciellt nu i coronis. Mängden stök kan nästan direkt översättas till mängden ostörd arbetstid.

Men idag kände jag ändå att någon slags gräns passerades när jag kom in i Hildes rum och möttes av det faktum att hon hade klippt sönder två böcker. Till hennes försvar kan jag säga att det var böcker med rätt mjuka pärmar, hon kan ha trott att det var pysselböcker.

Men ändå. Inte okej.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som sänkte blicken.

– Det var inte Hilde. Jag tror det var någon av dockorna, sa hon. (Jag hade sinnesnärvaro nog för att imponeras lite av att hon kanske för första gången använde uttrycket ”någon av” och dessutom på helt rätt sätt.)

Men ändå. Inte okej. Varken att klippa sönder litteratur eller skylla på ”någon av” dockorna.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som plockade upp ett icke-sönderklippt litterärt verk och slog upp en sida till synes på måfå.

– Här står det: ”Det var inte Hilde som klippte böckerna”, läste hon med högtidlig stämma och gav mig en triumferande blick.

Älskade lilla busgryn. Den som lever med henne får vara med.