Idag finns det kanske bara en berättelse du behöver ta del av. Och den kan du läsa här.
Hon på bilden är min kära vän. Han på bilden också. Vi hör ihop med dem och det gör mig så glad.
De här två är levande bevis på att det inte finns någon rättvisa. Det värsta tänkbara kan drabba dig och sedan kan det drabba dig igen. Det finns inget sådant som att plågor och lidande fördelas jämnt, ingen av oss kan veta när vi har fått vår beskärda del.
Men de här två är mest av allt levande bevis på att kärleken är starkast av allt. På att två människor kan bli varandras på många olika sätt. På att den som vågar säga ja kan vinna allt.
Är det möjligt? Hände det här? Rekorddag igår OCH rekorddag idag!
Också idag har Fredrik nämligen varit ledig och jag tänker att de föräldrar som just nu har en föräldraledig partner hemma kanske är de verkliga vinnarna i den här märkliga tiden. Samtidigt som jag hoppas att de förstår att den föräldralediga måste få fullkomligt bada i egentid sedan när jobbet är avklarat. Också idag fick jag jobba fokuserat och ostört. Overkligt skönt. Dessutom på ett så gott som helt folktomt kontor med en kär vän. Det var verkligen inte synd om mig.
Samtidigt… Nog är det ju lite trist att inse att de dagar som varit mina bästa undantagsdagar hittills har varit de dagar då jag fått mest tid utan barnen. Får man ens känna så? Liksom?
Jag vet inte om man får, men jag gör det. Och jag tycker det är så befriande att jag vågar erkänna det för mig själv. För det betyder att jag i grunden är trygg som förälder. Jag vet i slutändan att jag och min kärlek räcker till. Jag är verkligen inte en perfekt förälder, men jag är en tillräckligt bra. Och tillräckligt bra är ju faktiskt tillräckligt bra.
Ikväll tänker jag på alla de föräldrar som just nu känner sig dåliga. Som somnar med skuldkänslor och dåligt samvete för att allt inte blev som tänkt och planerat idag. Heller. Som försöker leva upp till alldeles för högt ställda förväntningar och krav. Som inte kan skratta åt sina egna tillkortakommanden. Som inte kan se kall knackkorv som en rimlig lunch. Som inte kan leva med att allt just nu blir lite dåligt. Som inte har landat i att tillräckligt bra är tillräckligt bra.
Må just du få höra en röst som säger att du och din kärlek räcker till. Må du kunna lyssna på den rösten. Må du våga lita på den.
Må du också förmå skratta om ditt påskgräs 2020 också ser ut så här på tisdagen i stilla veckan. Det krävs ju nog ett mirakel i stil med den första påskens för att det här ska bli till något.
Coronalivet når nya höjder! Idag har lätt varit den bästa dagen hittills. Och ja, jag kommer att fortsätta skriva om varje gång den här dalavandringen når något som påminner om höjd.
Framgångsreceptet: att få jobba hyfsat ostört medan Fredrik är ledig. Mellan 7.15 och 15.30 fokuserade jag helt och hållet på jobbet. Någon gång kom Arvid in mitt i ett möte och låg tyst och lyssnade. Någon annan gång kom nudist-Hilde in. Men det var Fredrik som tog alla frågor. Alla hungerskänslor. Alla önskemål. Alla krav. Alla syskonbråk (jag vet inte hur det är med era barn, men våra har inte förstått att sluta bråka bara för att undantag gäller).
Och det gjorde mig så gott. Är det så här det är att jobba i vanliga fall? Ljuuuuvligt.
Men inte ens bästa dagar går ju helt smärtfria. I skrivande stund är klockan 22.31 och jag tror att högst ett (antagligen noll) barn sover. Ett annat kom just ut ur sitt rum och konstaterade lugnt:
– Mamma och pappa. Jag vill säga två saker. 1. Att jag är hungrig. 2. Att jag aldrig mer tänker tala med någon av er.
Jag är alldeles för lycklig för att bry mig. Godnatt på det då.
Jag älskar de här människorna mer än livet självt, men i det liv vi lever nu går det inte en dag, sällan ens en timme, utan att jag längtar desperat till ett liv där jag ser lite mindre av dem. Eller i ärlighetens namn: tre av dem. Och om vi ska vara riktigt brutalt ärliga så är det nog den där ena som det blir väääldigt mycket tid med nu.
Folk frågar ofta hur vi klarar hemskolan. Svaret är att vi klarar den oerhört bra. Folk frågar betydligt mer sällan hur vi klarar hemdagiset trots att det ju nog är det som knäcker absolut mest. Hilde är ljuvlig. Jag är SÅ svag för henne. Men hon är bara tre år och måste ju få vara bara tre år med allt vad det innebär också fast hon plötsligt inte är på dagis trots att hennes föräldrar ändå ska jobba.
Jag gör mitt absolut bästa för att inte vara arg på henne bara för att hon är tre år. För det är orättvist av mig.
Och jag gör mitt absolut bästa för att inte vara arg på mig själv de gånger jag misslyckas. För det är mänskligt av mig.
Ikväll stavar jag till halvfullt glas genom att konstatera att det ju faktiskt går lite smidigare och lättare hela tiden. Och genom att se fram emot att det nu blir två kortare veckor.
Vi hade båda grå tröja och håret i knut mitt på huvudet. Hade sökt oss till en så tyst och avlägsen del som möjligt av våra hem fulla av barn för att få tala något sånär ostört med varandra idag.
Hon är något av det absolut svåraste med att flytta från Helsingfors och hon har varit något av det absolut bästa med att mitt nuvarande jobb så ofta fört mig tillbaka dit. Numera förs jag ju ingenstans och saknaden är enorm.
Så det var väldigt värdefullt att få tala en och en halv timme med henne idag. Nästan två. Nästan ostört. Nästan som vanligt.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag börjar veta vad jag behöver för att klara den här tillvaron med tillräckligt mycket förstånd i behåll. Tillräckligt många träffar med vänner på de sätt som är möjliga står väldigt högt på min lista. På den finns också minst 10 000 steg per dag. Tre länkar i veckan och så mycket skön- och själlitteratur som bara ryms in. Och en kort sväng utomhus senast vid lunch.
Jag är väl som alla andra. Hade verkligen hoppats att den här undantagstiden skulle bli hyfsat kort eftersom den las in hyfsat tidigt. Så jag är väl nu som alla andra lite besviken. Eller mycket. Den här våren, vår första på vår hyfsat nya hemort, blir helt klart en annan vår än den vi hade hoppats på.
Men jag är väl också som många andra. Ytterst medveten om att det idag är en ren lyx att få tycka att det här läget är irriterande och tråkigt och tungt och slitsamt. Alla vi som inte behöver vara riktigt oroliga för vår egen eller en riktigt näras hälsa är vinnare nu. Alla vi som får lita på att lönen fortsätter komma får klaga med väldigt liten röst. Det här är ingen drömtillvaro för någon enda av oss, men det är inte heller en mardrömstillvaro för alla.
Vi må alla påverkas av samma fenomen just nu, men vi påverkas väldigt olika av det.
Jag tackar aktivt varje dag. Varje dag. Också varje coronadag. Kanske speciellt varje coronadag. Det må vara ett lite präktigt sätt att leva, men det är ett sätt jag aldrig någonsin tänker överge. Också i den här irriterande och tråkiga och tunga och slitsamma tillvaron glittrar det nämligen till någonstans varje dag. Om jag väljer att fokusera på det glittret glittrar det ännu mer. Den som övar sig i att leta efter glitter blir allt bättre på att hitta det.
Du kanske trodde att det här var en helt vanlig coronatorsdag i april, men du trodde fel. Idag är det den internationella barnboksdagen och jag tycker det ska sägas. Inte har vi precis firat med serpentiner och tårta här heller, men alla dagar som lyfter fram böcker och läsning är bra dagar i min bok.
Ett litet tips. Samma dag som vi fick veta att skolorna skulle stängas bestämde vi oss för att ge barnen en läsutmaning under undantagsläget. Utan vanlig skola och hobbyer har de plötsligt enormt mycket mer tid än vanligt och vi ville göra vad vi kunde för att en del av den tiden skulle ägnas åt läsning. Så vi bestämde att den som fram till påsk läste minst 15 böcker skulle få en stor belöning. Och att den som läste fler än jag skulle få en ännu större. (Jag inser nu att jag faktiskt måste skärpa mig om jag ska hinna läsa fler än 15.)
Det fungerar! Båda barnen läser nu klart mer än vanligt och en kväll utbrast Arvid:
– Jag älskar att läsa!
Det gör han nog inte, men det var en fin stund i alla fall och kanske nästan lite sant i just den stunden. Grejen är ju den att läsning är krävande och svårt i början och Arvid är trots allt en hyfsat färsk läsare. Det tar många, många timmar att få ett läsflyt och för vissa av oss tar det ännu fler. Det finns inga genvägar. Och jag är lite orolig att det nu när skolorna är stängda finns barn som ramlar mellan lässtolarna. Om du har ett barn i din omgivning som kämpar med läsningen vill jag bara hälsa att nästan alla lagliga medel är tillåtna i kampen för att det barnet ska hitta läsningen. Så viktigt är det. Så avgörande är det.
Arvids första bok i lästävlingen blev läseboken Busfarfar från pärm till pärm.
Nästan för lycklig 