Jag älskar de här människorna mer än livet självt, men i det liv vi lever nu går det inte en dag, sällan ens en timme, utan att jag längtar desperat till ett liv där jag ser lite mindre av dem. Eller i ärlighetens namn: tre av dem. Och om vi ska vara riktigt brutalt ärliga så är det nog den där ena som det blir väääldigt mycket tid med nu.

Folk frågar ofta hur vi klarar hemskolan. Svaret är att vi klarar den oerhört bra. Folk frågar betydligt mer sällan hur vi klarar hemdagiset trots att det ju nog är det som knäcker absolut mest. Hilde är ljuvlig. Jag är SÅ svag för henne. Men hon är bara tre år och måste ju få vara bara tre år med allt vad det innebär också fast hon plötsligt inte är på dagis trots att hennes föräldrar ändå ska jobba.

Jag gör mitt absolut bästa för att inte vara arg på henne bara för att hon är tre år. För det är orättvist av mig.

Och jag gör mitt absolut bästa för att inte vara arg på mig själv de gånger jag misslyckas. För det är mänskligt av mig.

Ikväll stavar jag till halvfullt glas genom att konstatera att det ju faktiskt går lite smidigare och lättare hela tiden. Och genom att se fram emot att det nu blir två kortare veckor.