Är det möjligt? Hände det här? Rekorddag igår OCH rekorddag idag!

Också idag har Fredrik nämligen varit ledig och jag tänker att de föräldrar som just nu har en föräldraledig partner hemma kanske är de verkliga vinnarna i den här märkliga tiden. Samtidigt som jag hoppas att de förstår att den föräldralediga måste få fullkomligt bada i egentid sedan när jobbet är avklarat. Också idag fick jag jobba fokuserat och ostört. Overkligt skönt. Dessutom på ett så gott som helt folktomt kontor med en kär vän. Det var verkligen inte synd om mig.

Samtidigt… Nog är det ju lite trist att inse att de dagar som varit mina bästa undantagsdagar hittills har varit de dagar då jag fått mest tid utan barnen. Får man ens känna så? Liksom?

Jag vet inte om man får, men jag gör det. Och jag tycker det är så befriande att jag vågar erkänna det för mig själv. För det betyder att jag i grunden är trygg som förälder. Jag vet i slutändan att jag och min kärlek räcker till. Jag är verkligen inte en perfekt förälder, men jag är en tillräckligt bra. Och tillräckligt bra är ju faktiskt tillräckligt bra.

Ikväll tänker jag på alla de föräldrar som just nu känner sig dåliga. Som somnar med skuldkänslor och dåligt samvete för att allt inte blev som tänkt och planerat idag. Heller. Som försöker leva upp till alldeles för högt ställda förväntningar och krav. Som inte kan skratta åt sina egna tillkortakommanden. Som inte kan se kall knackkorv som en rimlig lunch. Som inte kan leva med att allt just nu blir lite dåligt. Som inte har landat i att tillräckligt bra är tillräckligt bra.

Må just du få höra en röst som säger att du och din kärlek räcker till. Må du kunna lyssna på den rösten. Må du våga lita på den.

Må du också förmå skratta om ditt påskgräs 2020 också ser ut så här på tisdagen i stilla veckan. Det krävs ju nog ett mirakel i stil med den första påskens för att det här ska bli till något.