Denna dag har jag träffat en av mina bästisar och pratat på telefon med de två andra. Det kallar jag en bra dag. Tänk att jag får ha dem.

Dessutom har jag besökt kvinnokliniken och träffat den människa som för tillfället är den minsta i mitt liv (som är synlig och tillgänglig till skillnad från varelsen i min mage). Samt hans fina föräldrar. Han var överjordiskt fin. Sådär så att jag grät genast när jag såg honom. Och jag fick hålla honom. Han var ganska nöjd hos mig men började gny efter en stund. Då fick han vara i sin mammas famn istället och blev lugn direkt. Och jag kom ihåg det där; att redan en liten nyfödd Ingrid trivdes bäst hos mig. Det spelade ingen roll att det fanns rutinerade supermammor eller proffsiga barnmorskor i närheten – hon hade det helt klart bäst hos mig. Jag hoppas att min vän, som firar några dagar som mamma idag, får känna precis samma sak; att hon och hennes man är de överlägset bästa föräldrar som den lilla pojken någonsin kunde få eller önska sig. För så är det.