– Mamma, jag vill inte att du ska åka.

Vi har spelat tre kort, vi har läst kapitelbok och vi har bett aftonbön. Vi har med andra ord gjort allt vi gör när vi gör kväll. Men när jag ska lämna rummet kommer tårarna. Ett par timmar innan han ska vakna ska jag nämligen vakna och smyga ut för att ta tåget till Helsingfors. Det har hänt så många gånger att det förlorat sin eventuella charm. Det har hänt så få gånger att det inte hunnit bli någon egentlig vana.

Tänk att få vara så älskad av och så viktig för en annan människa! tänker jag när jag ligger och stryker hans panna tills han somnar. Tänk att bara tanken på att jag inte är där på morgonen får hans tårar att rinna.

Jag är ju bara jag, men i hans ögon är jag fantastisk. För honom är jag den bästa, och det är en både stor och märklig tanke. På samma sätt som världen kryllar av världens bästa barn och världens bästa livskamrater verkar den krylla av världens bästa föräldrar.

Det är liksom ärkedefinitionen på nåd.