Jag vet att jag frågade en gång tidigare, men nu frågar jag igen. Vem är hon, hon min förstfödda?

Ikväll testade hon nämligen på en helt ny hobby för första gången. Utan att känna någon alls i gruppen. På finska. På finska!!!

Det finns tusen orsaker att vara sanslöst stolt över henne, men jag undrar om inte det modet är det allra finaste hon har. Ett sådant mod kan flytta bergskedjor, för med det modet kommer hon aldrig att tänka tanken att hon inte kan.

Hon har redan gjort så mycket som jag aldrig skulle ha vågat när jag var i hennes ålder. Jag undrar om hon inte har gjort saker jag aldrig skulle våga nu heller. Och det är som det ska. Det är som jag ville. Om jag önskar mig något som förälder är det nämligen att mina barn ska växa om mig. Inte i centimetrar eller kilogram, men i kärlek, styrka, vishet och mod.

De är på god väg.