Senast hon var till läkare gick det inte bra. Både jag och Fredrik var med. Det gick ändå inte bra. Det enda ingrepp som skulle göras var mätning och vägning. Det gick ändå inte bra.

– Gå bort! Du får inte! Du får inte! vrålade hon och slog mot läkaren.

Det gick inte bra. Vi fick inte veta hur lång hon var eller hur mycket hon vägde. Vi fick veta att hon har temperament och integritet och verkligen ingen respekt för auktoriteter i vita rockar.

Det visste vi i och för sig redan.

Så när vi insåg att Fredrik skulle tvingas gå ensam med henne nu när det var dags för läkarbesök igen så kändes förutsättningarns orimliga. Det krävs ju uppenbarligen fler än två föräldrar för att det ska gå bra. Hur skulle det gå med en enda?

Men gott folk. Det finns nu en ny berättelse. En berättelse om en Hild som helt otippat och helt olikt sig satt stilla som ett ljus och samarbetade som ett barn i en bok av Jesper Juul. En berättelse hon gärna berättar själv.

– Jag var jätteduktig hos läkaren, konstaterade hon plötsligt i dag i bilen.

Hon vet vad hon vill. Och ibland vill hon samma sak som vi andra också vill. Det är onekligen väldigt mycket lättare de gånger hon gör det. Men väldigt mycket lättare kan ibland vara våldsamt överskattat.