Var det roligt i Helsingfors?

Hemma igen. Hos dem som jag ändå ska vara allra mest med.

Jag och Hilde tog en promenad runt den sportplan som Ingrid friidrottstävlade på. Hennes lilla hand i min mycket större. Ren lycka.

– Mamma, var det roligt i Helsingfors? frågade hon plötsligt.

Jag tror världen stannade. Tänk att hon kan fråga mig något som har med mig att göra. Tänk att hon har snappat upp att det är så vi människor gör med varandra. Tänk att hon redan har det i sig, trots att hennes hand är så liten.

Kanske det är så att hon har fått många frågor, tänker jag hoppfullt. Att vi som älskar henne har lyckats visa intresse för henne så att hon nu kan visa intresse för andra.

Vi ser ju så lätt våra egna fotspår när barnens bråkar och trotsar och flippar. Vågar vi se samma fotspår också när de visar kärlek och empati och välvilja?

I rimlighetens och rättvisans namn borde vi ju det.

Hon och jag. För ett drygt år sedan på hennes gudfars bröllop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s