Jag går ju genom livet i tron att jag är buren. Att få tro att någon annan än jag själv bär mig är en gåva som jag aldrig vill ge avkall på. Det betyder inte att jag skonas från svårigheter eller att varje dag smakar sockervadd, men det betyder att jag också de sämre dagarna får lita på att Gud tar hand om mig.
I natt somnar jag hos goda, goda vänner. Under samma tak som mitt yngsta gudbarn. Långt borta från mitt eget hem, ändå nästan som hemma. Här är jag trygg, här är jag älskad, här är jag jag.
Det är mitt nya jobb som fört mig hit. Igen. Jag tror att jag fick just precis det jobb jag skulle få. Förutom att jag tycker väldigt mycket om jobbet i sig så innebär det att jag får vara ofta i Helsingfors. Att jag – som hade klart svårast i familjen att kapa banden – nu får återvända ofta.
Det var en slitig vår. Att bli bortvald är inte rolig, inte ens när du har full förståelse för att du blev det. Men jag tror att jag landade precis där jag skulle. Jag tror att Han bar hela vägen också då och att Han bar mig dit det är tänkt att jag ska vara nu.
Att få tro det. Stort är det. Störst är det.
Nästan för lycklig 
Ännu. Fortfarande blir jag lika berörd av det här. Din tro. Jag kommer aldrig att kunna tro så där. Det är liksom inte mig givet, känns det som. Att känna sig buren. Älskad så där. Vackert och befriande att läsa. Gråter vaje gång du beskriver det. Och jag vet ju att du är en djup insiktsfull, intelligent och beläst människa och det är det som gör skillnaden. Du är inte lurad. Du är faktiskt buren. Det är alltid sant att läsa dina texter. O kanske det räcker. Jag får klara mig med den tron. Tron på att det finns goda kristna människor som faktiskt är som den kärlek dom är burna av. Jo, det räcker. Det ger tillförsikt.