Vi hade besök i dag. Två fina pojkar och deras lika fina mamma. De har aldrig förr varit hemma hos oss. Det är i och för sig inte så konstigt, vi har ju knappt själva varit hemma hos oss. Känns det som.

Efter att de hade gått hem såg jag mig omkring i vårt hem. Det låg en halv madrass mitt på golvet i vardagsrummet. Typ tio böcker också. Och en massa gummiband av för mig helt okänd anledning. Jag räknade till nitton leksaker utspridda i hallen. Ingen hade ens försökt röja på byrån i samma hall. Den där byrån som ju verkligen verkligen inte skulle bli en avställningsyta. Och då har vi inte ens talat om tamburen. Där fanns (och finns!) säkert fler par skor än vi äger, ingen enda ens i närheten av sin respektive. Där låg skolbarnens ryggsäckar stadigt där de lämnades i dörröppningen i fredags efter skolveckans slut.

Det låter antagligen ännu värre än det var. Vi bor rätt stort så sakerna har ju yta att sprida ut sig på. Det är liksom inte kaos, men det är onekligen oordning och jag inser att jag nog borde ha sagt något urskuldande om den oordningen. Det är ju så man brukar göra när någon hälsar på och det ligger saker på fel ställe. Men jag inser också att jag är lite glad att jag inte gjorde det. Jag tror ju inte att någon av gästerna tog skada eller kände sig ovälkomna. Inte heller vill jag ju vara en sådan som inte vågar bjuda in andra i sin oordning. När skulle jag i så fall kunna bjuda in någon?

Jag vill göra vad jag kan för att slipa ner trösklarna för möten människor emellan. Det måste inte vara välstädat, välordnat och välbakat. Det FÅR vara det, det är härligt när det är så. Men det måste inte. Och där finns en enorm skillnad. Det måste faktiskt bara vara människor som verkligen vill mötas. Det räcker så. Det räcker så långt så.

Från en annan gång i ett annat hus när skorna var många och låg där de låg.