Och så blev han ett skolbarn. Han, vår älskade. Han var lugn på morgonen den där första dagen. Lugn och glad.

Jag var ett vrak. Varför?

– Oj, jag hade nog missat det här med att de ska ha inneskor, sa en förälder lite ängsligt när förstaklassisterna hängde av sig jackor och kepsar.

Jag log så där milt som man gör, för att liksom bekräfta en medmänniskas lidande. Inombords vrålade jag:

– Jaha? Du tycker det är ett problem? Själv har jag missat det här med att de ska anmälas till eftis! Kom tillbaka när du har ett riktigt problem.

Ja. Så var det. Sent kvällen innan skolstarten insåg jag att vår sexårings eftermiddagsplaner är minst sagt vaga. Jag sov inte många timmar den natten. När jag borde ha sovit svävade min själ i stället mellan drabbande skam, ihärdig oro och lika ihärdig bön.

Jag kalkylerade med mig själv. Hur skulle jag göra? Skulle jag ringa den eftisansvariga tidigt på morgonen för att kolla om det fanns plats? Redan innan Arvid skulle till skolan? Det skulle ge mig betydligt mer frid, OM svaret var positivt. Men det skulle å andra sidan ge mig minus tusen kilo frid OM svaret var positivt. Jag vågade inte ta risken. Ingen har råd med minus tusen kilo frid när en ny skolelev ska följas till skolan.

Så jag ringde inte. I stället följde jag honom till skolan, han den lugna och glada. Hans lugn och glädje spillde lite över på mig, men eftisproblematiken svävade över mig som ett moln. Att se honom rakryggad och stolt på sin plats i klassrummet var fint. Men fint under ett moln.

Jag hann inte ens lämna skolgården innan jag ringde. Och jag fick det bästa svar jag någonsin kunde tänka mig. Han fick plats på eftis. Redan samma dag. Första dagen. Samma dag som alla andra barn, vars föräldrar hade anmält dem för ett halvt år sedan. Som man skulle. Den kvinna som svarade i telefon när jag ringde har en särskild plats i mitt hjärta. Om vi någon gång mot förmodan får ett barn eller husdjur till (vete fåglarna vad som är mindre sannolikt( kan namnet redan vara avgjort. Om vi säger så.

Tur, säger någon. Nåd, säger jag.

Jag tror bestämt jag säger rätt.

Han. Som har plats på eftis.