När jag ser tillbaka på tio år i Helsingfors ser jag människor. Förstås. Sådan är jag. Och bland dem jag ser allra först finns hon. Jag föll för henne direkt och tio år senare är jag fortfarande fallen. Det går att få en helt ny bästa vän när man är vuxen. Hon är beviset.

Hon är den som var allra svårast att lämna när vi flyttade, för hon är den av de älskade som har klart minst kopplingar norrut. Men jag har ju en hel del kopplingar söderut tack vare jobbet och jag får träffa henne nästan lika ofta som förr.

Hurdan hon är? Till exempel sådan här:

När vi träffades för några veckor sedan ägnade vi orimligt mycket tid åt att hitta en viss nyans av ett visst nagellack åt mig. Vi lyckades inte. Just den nyansen var slutsåld överallt. Jag ville ha den så gärna att jag letat på nätet – slutsålt. Jag ville ha den så gärna att jag beställde en liknande på nätet.

När vi träffades i dag grävde hon fram exakt den nyansen av exakt det nagellacket åt mig. Hon hade fortsatt leta. Hon hade hittat.

Tisdagen den 27 augusti fick jag årets första julklapp. För tio år sedan fick jag en av livets bästa gåvor.

Bilden ger varken henne eller nagellacket rättvisa. Jag är dålig på bild och jag är ännu sämre på bild på tåg.