Behov

Jag vet inte hur du mådde idag strax före lunch, men jag vet hur min son mådde. Han låg på golvet och var en enda stor hög av behov.

– Jag vill ha mat. Jag vill ha en bebis. Jag vill ha något att göra. Jag vill ha en bollmaskin.

Ibland är det lite mycket. Ibland rätt ofta.

Just nu vill alla våra barn jättegärna ha ett litet syskon. Att vi föräldrar är ointresserade är en bisak, om ens det.

Arvid har lovat att han äter godis bara på sin födelsedag i tio år om vi får en bebis till. Hur det ska hjälpa oss med vaknätter, hudproblem, trotsanfall och otillräcklighetskänslan vet jag inte.

Jag tror vi skaffar en bollmaskin. Och mätt är han igen.

38 år

Jag har födelsedag idag. Jag åldersnojar inte. Alls. Jag bara firar. Tänk att jag fick ännu ett år. Tänk vad många som inte fick det.

Tänk vad jag får vara frisk. Tänk att jag sprang en femma varenda liten dag hela mitt trettioåttonde år. Tänk att kroppen ville och orkade.

Tänk vad jag får vara rik. Och då menar jag inte på pengar – vem som nu ens menar det. Jag är rik på människor. Ofantligt rik. Tänk att jag är ännu rikare nu än för ett år sedan. Det märks så tydligt just en födelsedag.

Tänk vad jag får ha det bra. Jag är ju i grunden rätt bra på tacksamhet och tränar envist på att bli ännu bättre, men just en sådan här dag är tacksamheten löjligt stor. Tack, Gud, för min familj. För den första och för den egna. Tack för vännerna och människorna som gör mitt liv och för att det går att få riktigt fina och viktiga goda vänner också när man är närmare fyrtio än trettio. Tack för mitt jobb. För min grundtrygghet. För min grundglädje. För att jag får skriva och läsa varje dag. För att jag får lära mig nya saker hela tiden. För att jag varje dag vågar tro att jag är älskad.

Det är allt.

Och tack för tidernas bästa födelsedagsöverraskning.

Tack.

Världen blir på riktigt bättre

Tack. Tack. Tack.

Tack till alla er som ordnar. Som fixar. Som bygger upp tält och river ner tält. Som beställer bajamajor och organiserar matförsäljning. Som skapar spelscheman. Som kontaktar parkeringsvakter och domare. Som säljer trip. Som jourar i första-hjälpen-tält. Som gör alla de sakerna och de minst lika många till som vi andra inte ens märker, som bara fungerar.

Tack till alla er som tränar fotbollsjuniorer varje vecka. Som ser alla framsteg. Som ser alla missar. Som säger bra spelat och klappar en axel varje gång en av era spelare kommer i byte. Hur det än gick. Som uppmuntrar, hoppas och tror. Som lyfter människor. Som formar framtid. Som bygger samhälle.

Och tack till alla oss som skjutsar och anpassar våra egna och hela familjens planer kring nioåringars träningar och matcher och cuper. Som står vid fotbollsplanen i ur och skur och hejar på de barn vi älskar så mycket. Som tvingar eller mutar eller hotar ovilliga syskon. Som fixar barnvakt när mutorna och hoten tar slut. Som letar efter benskydd, som tvättar speltröjor och som tänker att vi absolut måste beställa en matchtröja till men som alltid glömmer det sedan. Som inte riktigt vet vad offside är men som vet att vi älskar fotboll.

Vi gör det här tillsammans. För våra barn. För allas våra barn. För världen blir på riktigt bättre.

Jag menar – titta. Det är så värt det. Så här lycklig är min Arv efter tre intensiva dagar på Wasa Football cup. I bakgrunden ser du sanna hjältar – de tränare och den lagledare som gör allt möjligt.

Vänners barn

Vi gör som många andra den här helgen och lever cupliv. Att se sina egna barn spela fotboll är magiskt och det vet alla. Men att se vänners barn spela fotboll är faktiskt nästan precis lika fint.

Så idag åkte jag tidigare till cupen än jag egentligen måste. För då spelades en match jag verkligen ville se. Det finns nämligen en åttaårig flicka i mitt liv som inte är min egen men som ändå är lite särskild för mig. Hon ger mig ofta teckningar. Det minsta jag kan göra är att heja på henne när hon spelar fotboll.

Och imorgon åker jag också tidigare än föräldraskapet förpliktigar till. Det finns nämligen en snart elvaårig pojke med lysande ögon som kramar mig stort och självmant nästan varje gång vi ses. Bästa vänners son. Vi är gudföräldrar till hans syster, hans föräldrar är gudföräldrar till vår son. Det minsta jag kan göra är att heja på honom när han spelar fotboll.

Att ha vänner är underbart. Att ha barn är underbart (inte lika enkelt och odelat underbart men absolut underbart). Att ha vänners barn är också underbart (och här igen rätt enkelt och odelat underbart). Helt underbart.

Det bästa jag läste i juni

Porrsnacket. Inte rolig läsning. Men viktig läsning. Konkreta råd – nästan med repliker – om hur vi kan prata om porr med barn.

Gudars like av Meg Rosoff. En stund trodde jag att jag läste en rätt vanlig ungdomsbok, om än ovanligt välskriven. Men så blev jag sådär underbart tagen. Smart och mörk och härlig bok.

Sockerormen av Karin Smirnoff. Jag bara älskar hennes sätt att skriva och bygga meningar. Hon är så bra. Med några få ord blir så mycket sagt. Obehaglig bok, men bra.

Gå i fängelse & Kvinnor utan nåd av Camilla Läckberg. Spännande, fängslande, drabbande. De timmar jag läste den här ville jag verkligen inget annat.

Älskade barn av Ashley Audrain. Den bästa av det bästa jag läste i juni. Det bästa jag läst på länge.

Alla i vår familj

Hilde ser missnöjd ut. Jag hinner inte ens fråga henne varför innan hon berättar.

– Alla i vår familj har sagt dumt till mig förutom mamma och pappa och Arvid.

Hmm… Vem är de (den) här alla i vår familj förutom mamma och pappa och Arvid?

– Det känns som om du pekar ut mig, säger Ingrid.

Och det gjorde Hilde också. Hon var nämligen upprörd för att Ingrid försiktigt och helt rimligt påpekat att Hilde inte ska skrika så högt när Arvid redan har somnat.

Hon är så otroligt rolig. Jag tröttnar inte. Varje dag får hon oss att skratta många, många gånger. Att få ha Hilde i familjen är en ren fest. (Säger jag nu när vi äter chips och ostbågar och ser EM-match och stämningen är god. Fråga mig igen halv ett när hon troligtvis fortfarande är vaken.)

Helt jättedramatiskt

Vi skulle packa igår. Vi är som föräldrar är mest och packade varsin väska åt barnen först (i rättvisans namn packade Ingrid sin egen). När jag sedan skulle packa min egen väska märkte jag att det låg några grejer i den redan. En av Hildes klänningar, ett par av Hildes skor och en mjuk plastboll. Aha, hon har lekt något, tänkte jag och tömde väskan och började packa den.

Frid och fröjd. Tills Hilde – hyfsat långt hemifrån – märker att den väska som hon hade packat inte alls innehåller det som hon hade tänkt sig utan mina grejer. Hon blir fruktansvärt arg. Och jag hanterar det ungefär lika dåligt som man tyvärr lätt gör när det är lite stressigt, trettio grader varmt och gassande sol. Istället för att be om ursäkt direkt blir jag provocerad av att hon gör en så stor grej av det.

När jag väl inser mitt misstag och ber om förlåtelse är hon inte bara nådig. Hon är faktiskt ganska långsint. En halvtimme efter att jag bett om förlåtelse förklarar hon med lugn röst att hon älskar pappa men inte mig.

Nu har det gått många timmar. Jag är förlåten och älskad igen. Men helt glömd är min skuld inte, vilket visar sig när Hilde helt oprovocerat och helt jättedramatiskt säger:

– Mamma, jag tycker ändå att du är fin fast du stal min älskade väska.

Den människan. Hon låter mig inte komma för lätt undan. Om vi säger så.

En av hans många styrkor

Han är en känslig själ, vår mellanpojke. Och jag förstår honom bäst när han vågar visa det.

Så när han grät igår när Schweiz åkte ut ur EM förstod jag honom precis.

Sedan var det dags för nästa match. Alla hemma hos oss höll på Italien. Förutom jag som höll på Belgien. Mest för att ingen annan gjorde det – jag har alltid haft en soft spot för underdogs.

Arvid blev ängslig.

– Snälla mamma, heja på Italien istället. Jag vill inte att du blir ledsen.

Och sedan satt han mest och tittade på mig under matchen, för att försäkra sig om att jag var okej. Jag försökte förklara för honom att jag är en både van och bra förlorare, att han faktiskt inte behövde vara orolig. Men det gick inte hem. Han är själv en så ruskigt dålig förlorare att han nog inte ens tänkt tanken att man kan vara en bra sådan.

Men jag förstod honom. Igen. För där var ju känsligheten igen. En av hans många styrkor. Må han kunna och våga se den som en sådan.

Vi två. Inte igår.

På egna ben

Hon ser på mig och säger med stort allvar i sin lilla röst:

– Du måste lära dig stå på egna ben.

Jag vet inte var hon har fått det. Jag vet inte vad hon tänker att det betyder. Jag vet verkligen inte varför hon säger det till mig apropå absolut ingenting.

Men jag vet att jag älskar henne och att hon ger mig ofantligt mycket roligt och vackert alla dagar. Jag skulle vara så mycket fattigare utan min Hild.