Han är en känslig själ, vår mellanpojke. Och jag förstår honom bäst när han vågar visa det.

Så när han grät igår när Schweiz åkte ut ur EM förstod jag honom precis.

Sedan var det dags för nästa match. Alla hemma hos oss höll på Italien. Förutom jag som höll på Belgien. Mest för att ingen annan gjorde det – jag har alltid haft en soft spot för underdogs.

Arvid blev ängslig.

– Snälla mamma, heja på Italien istället. Jag vill inte att du blir ledsen.

Och sedan satt han mest och tittade på mig under matchen, för att försäkra sig om att jag var okej. Jag försökte förklara för honom att jag är en både van och bra förlorare, att han faktiskt inte behövde vara orolig. Men det gick inte hem. Han är själv en så ruskigt dålig förlorare att han nog inte ens tänkt tanken att man kan vara en bra sådan.

Men jag förstod honom. Igen. För där var ju känsligheten igen. En av hans många styrkor. Må han kunna och våga se den som en sådan.