Som barn var min mesta bön att jag inte skulle ha mardrömmar. Käre gode Gud, gör så att jag inte drömmer något hemskt. Gör verkligen så att jag inte drömmer något hemskt. Så började alltid min aftonbön. Ja, jag var bra på brutala mardrömmar.

Nu som vuxen är min mesta bön att Guds vilja ska få ske, att rätt dörrar ska öppnas och att rätt dörrar ska stängas.

Det är den lättaste och den svåraste bönen.

Jag tycker ju om öppna dörrar, vill ofta nytt och roligt. Det är jobbigt när dörrar smäller hårt i ansiktet på en och när man står framför en obönhörligt stängd dörr ser man inte andra dörrar som kanske är öppna. Inte heller anar man öppna fönster.

Men jag har blivit bättre på att lita på stängda dörrar. Att våga stå kvar och kunna ha frid också när jag inte vet om och när och vad som kommer att öppnas.

Något är det alltid.