Man vet att man inte lever i sitt föräldraskaps krafts dagar när man hör sig själv fråga barnet: 

– Tycker du om mig? 

Och om man mot förmodan inte insåg bristen på kraft redan då frågan ställdes så inser man allra senast då barnet tittar på en både gravallvarligt och uppgivet samt svarar: 

– Jag vet inte. Kanske.

Utan att le ens lite. 

Då börjar man själv le. Mycket. Och han hakar på det leendet. Direkt. 

Det att han hakar på – direkt – jag tror det betyder att han tycker om. Mycket. 

Älskade du. Jag har inget bättre. Du är ljuvlig av tusen orsaker, en är att du håller mig på mattan. Du för mig mot en ödmjukhet jag aldrig skulle orka välja själv. 

Bild: Kavilo photography