Knäppa händerna

Hon tror att hon kan knäppa händerna. Och många gånger varje dag går hon fram till alls oss som älskar henne allra mest och visar.

– Titta, mamma! säger hon.

Hon inväntar en reaktion och blir aldrig besviken. Vi blir ju lika tagna varje gång. Tagna över att hon tror att hon kan knäppa händerna (det kan hon alltså inte). Tagna över att hon förväntar sig så mycket erkännande för att hon kan knäppa händerna (det kan hon alltså inte). Tagna över att hon vill dela sin stora framgång med just oss.

Att vara minstingen i familjen. Det är säkert inte alltid lätt det heller – vad är nu det? – men det har sannerligen sina riktigt ljuva sidor. Tänk att ha fyra människor omkring sig som tycker man är det märkvärdigaste som någonsin gått i ett par skor!

Hon kommer att bli besviken på de andra hon möter. Förvånad. Den dag hon faktiskt lär sig knäppa händerna kanske ingen applåderar. Senast då kommer hon att bli tagen ner på jorden. Och på jorden ska vi ju alla vara.

Men det är ju inte vår uppgift att ta henne dit. Hon kommer att landa där i alla fall. Världen är full av människor som medvetet eller omedvetet kommer att berätta för henne att hon är bara en av väldigt många andra som gått i ett par skor. Det finns till och med människor som medvetet eller omedvetet kommer att berätta för henne att hon knappt är värdig ett par skor.

Och då kommer vi att stå där och fortfarande tycka att hon är helt fantastisk. Det är vår uppgift.

En reaktion på ”Knäppa händerna

  1. Lite som vår 1,5 åring som drar ett streck på ett papper, lyfter upp teckningen, säger glatt ”tadaa”, ”si” och avsluta med ”bra! bra!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s