Vi började i Gymnasiet Lärkan samtidigt, hon och jag. Hon som studerande, jag som lärare. Hon var strålande begåvad, jag gjorde mitt bästa.

Och någonstans måste mitt bästa ha räckt. För igår gifte hon sig och jag fick vara med på ett hörn, ett rätt avgörande hörn. Och trots att det tog tid som egentligen inte fanns just nu så ville jag verkligen vara just precis där.

Jag fick av förekommen anledning se rätt lite av henne igår, men jag fick se en hel del av några andra gamla studerande. Som nu är fullvuxna och har riktiga jobb, som har hittat sina platser och landat. Som är äldre än jag var när jag undervisade dem (!). Och som är lika fantastiska nu som de var då.

Jag visste vad jag hade. Varje dag i tio år visste jag att jag hade världens bästa jobb och inte en enda dag har jag behövt tänka att jag inte uppskattade det medan det varade. För oj, vad jag uppskattade.

I höst ska jag få nya studerande igen. Nya fantastiska. Lyckliga, lyckliga jag. Jag ska göra mitt bästa igen.