Idag har jag gråtit typ 25 gånger. På riktigt. Jag har gråtit när jag sett segerintervjuer med barn och unga som jag inte känner ens lite. I skolor jag knappt visste fanns. Jag har gråtit av glädje för många andras glädje.

Det är i sanning fint att kunna gråta också andras glädjetårar, men nu är mina ögon rätt torra och trötta och tomma.

När jag såg det första gången grät jag inte, kanske för att jag var hemma hos min vän och vi hade våra många barn omkring oss och det var lite härligt stökigt och ofokuserat. Men när jag kom hem igen och såg det andra gången i lugn och ro grät jag. Kanske mer än jag gråtit på hela dagen. När jag såg Ingrid och hennes vänner springa hem guldet i grässtafetten. Det gjorde pojkarna i samma skola också. (Kan ni fatta feelisen i den bussen? När 36 löpare åker hemåt med guldmedalj runt halsen?)

Nej, förresten. Allra mest grät jag väl nog över Ingrids kompisars föräldrar som var på plats i Helsingfors och skickade bilder och hälsningar och filmklipp till mig under hela dagen. Det finns på riktigt inget finare än att veta att också andra vuxna bryr sig om mitt barn.

Jag vet att det finns mycket fult och skit i idrottsvärlden, men just idag såg jag inget sådant. Alls. Jag såg det vackra, det ljusa och det härliga. Det som gör skillnad. Det som gör världen bättre.