Jag är i Helsingfors minst halva tiden i maj, känns det som. Därför känns det helt orimligt och osannolikt oturligt att jag inte är det när det är stafettkarneval.

Stafettkarnevalen är ju mitt allra bästa evenemang. Till och med flera år innan vi fick barn själva satt jag bänkad framför yle-sändningen hela tiden. När jag idag på tåget såg någon minut av inmarschen på arenan började jag gråta. Och jag har scrollat mycket idag, bara älskar alla som generöst bjuder på sämningsbilder och rapporter från stadion.

Jag tror det är mitt bästa evenemang för att det är tävling som också vi som föddes utan tävlingsinstinkt kan ta del av. Här kan ju alla faktiskt vara med. Variationen är löjligt stor när heaten är löjligt många. Nästan ingen får ju medalj, så nästan ingen kan därför heller sikta på det. Framgång är en ren bonus, deltagandet är allt.

Nästa år ska jag vara där.