Idag fick jag nosa lite på mitt kommande jobb. Och vet du vad? Det doftade gott. Väldigt gott. Jag tror det blir jättebra. Jag tror att det kanske blir till och med jättebäst.

Sådär från sidan kan det säkert se ut som om alla bitar fallit på plats helt osannolikt väl. Riktigt så enkelt är det inte – riktigt så enkelt är det kanske aldrig. Men också vägar som inte är enkla och spikraka kan leda fram till något som senare ter sig som regnbågens slut. Det har jag sett hända förr. Och det kan hända igen. Och igen.

Vi skriver ju hela tiden vår historia, alla vi som lever. Våra historier pågår och formas och skapas här och nu och varken du eller jag vet hur de kommer att sluta.

Mindre och mindre tar jag för givet. Allt mer ter sig som närmast osannolika gåvor. Det är stundvis ett onödigt intensivt sätt att leva, men jag varken kan eller vill något annat sätt.

Jag avslutar ett kapitel som bäst. Jag börjar ett nytt i augusti. Och trots att jag inte är speciellt mycket bättre på förändringar än min son (som också idag fällde några Origi-tårar) så har jag en osannolik frid.

Se där – ännu en osannolik gåva.