Hon är vår minsting, men i ögonen på dem hon kallar småttingarna är hon stor. För alltid vill jag minnas hur det såg ut när Hilde fem år kom till dagis och möttes av kramar av människor ännu mindre än hon själv.

– Hilde kommer! kunde en liten ropa och så kom de rusande mot henne. Och hon kramade dem. Så där som större kramar mindre. Lite milt, lite klappande.

– Hej hej, sa hon med lugn röst och lät lite som en mormor.

– Småttingarna älskar mig, sa hon en gång med både lycka och nöjdhet i rösten.

Tänk att få känna sig så älskad.

Inte heller vill jag glömma hur Hilde och hennes allra bästa dagiskompis möttes i en stor varm kram varje morgon. Och hur kompisen liksom lyfte upp Hilde några centimeter i luften i varje sådan kram.

Tänk att få vara så älskad.

Inte är det ju konstigt att Hilde har velat gå till sitt dagis varje dag i två års tid. Det har varit en fantastisk plats för henne. Som de har sett henne, som de har hjälpt henne växa. Som de har beaktat hennes utmaningar, men alltid sett människan framom skadan. Alltid alltid alltid.

Inte heller det vill jag glömma. För alltid vill jag minnas också det.