– Mamma, det känns lite läskigt att börja i förskolan. För jag kommer fortfarande att vara liten då.

Så sa hon ikväll. Efter läggdags, kvällsbok och aftonbön. Det är så ofta i just den stunden som de största tankarna kommer fram. Därför är det så viktigt och värdefullt att finnas där i just den stunden och därför känns det så märkligt att jag har varit borta så ofta på sistone och kommer att vara det ännu några veckor.

Men ikväll fick jag finnas här. Och just den här kvällen tog jag det ännu mindre för givet än vanligt.

– Det känns bättre nu när jag har berättat, sa hon sedan när vi hade pratat en stund.

Amen.

Sällan löser det något att berätta. Men nästan alltid hjälper det ändå. Tänk att hon vet det redan nu som femåring. Må hon aldrig glömma det.