Jag vet att det inte är en stor sak, men jag ser det ändå som ett misslyckande. Jag trodde ju att vi skulle klara det, men nej. I söndags fick vi inse faktum och köpa en förpackning wc-papper i butik för första gången på två år.

Någon minns kanske att vi ju blev självförsörjande på wc-papper när vi blev fotbollsföräldrar. Men i söndags tog wc-pappret slut. Bara två ynka dagar innan höstens dos anlände. Fatta! Men två ynka dagar är onekligen två rätt långa dagar om de ska genomlevas utan wc-papper i en trebarnsfamilj. Så jag bet i det sura äpplet och köpte sex rullar wc-papper. Unnade mig med flit ett helt annat märke än fotbollsföreningens standard, man måste ju leva lite on the edge ibland.

Nu har vi tjugo nya säckar i garaget. Nu klarar vi oss en tid igen. Och nu vet du vart du kan vända dig när den där säcken du köpte av grannen är slut. Vi kommer att ha kvar av våra varor ännu i februari.

Det här är något av en festdag för mig. Jag säljer – eller rättare sagt köper – med glädje lite överprisat wc-papper ett par gånger i året när jag vet varför jag gör det. Varje säck bidrar till att säsongsavgifterna hålls på en rimlig nivå och vi har alla allt att vinna på att varje barn som vill spela fotboll ska ha råd att göra det. Ingen familj ska behöva välja bort byaföreningens juniorlag för att ha råd med julklappar. Ingen familj ska behöva välja mellan fotbollsavgift eller nya gummistövlar. Alla som vill borde få spela fotboll. För det handlar inte om att fostra morgondagens Zlator, det handlar om att fostra till laganda och gemenskap, till tillhörighet och sammanhang. Det ska vara för precis alla som vill.