Hur ser din värld ut? frågar jag mig ibland i mötet med mitt yngsta barn och hennes synskada.
Som när hon berättar att hennes ljusblå lakan är brunt. Som när hon inte kan se skillnad på Fredrik och de andra tränarna i Arvids fotbollslag. Som när hon tittar väldigt, väldigt nära i bilderboken men hon ändå inte ser de detaljer som hon letar efter.
Jag tänker på det varje dag. Åtminstone någon liten gång. Oftast utan någon större sorg. Oftare med tacksamhet än med sorg faktiskt – det skulle ju kunna vara så väldigt mycket värre.
Men ibland tänker jag på det med något som påminner om sorg. Och jag tror att jag måste få göra det.
En liten stund senare brukar jag landa i att hennes värld nog är väldigt vacker. Hur den än ser ut i jämförelse med vår andras värld så finns det helt klart ovanligt mycket ljus och hopp och glädje och skönhet i hennes.
Nästan för lycklig 
Absolut måste du få känna sorg över hennes synskada för som förälder önskar man ju hindersfria vägar åt sina barn. Men så jättefint att du ändå rätt sällan är ledsen för den skull, för ditt barn verkar ha ett riktigt fullgott liv sin synskada till trots. Jag tycker det är så roligt att läsa om henne, hon är såå festlig! 😊