Århundradets föräldrar

Det finns många väldigt olika berättelser om oss som föräldrar. Den här utspelar sig hösten 2017. Först nu har jag tillräcklig distans för att skriva ner den.

Vi vill vara ansvarsfulla föräldrar och ta vår snart femåriga son till den kommunala tandläkaren. Har för oss att det är dags kring fem. Att vi fick ett brev någon gång om att boka tid.

Fredrik ringer. Väntar i telefonkö. Länge. Sedan svarar någon. Fredrik presenterar vårt ärende och den vänliga personen frågar om Arvids personnummer.

Rimlig fråga. Jättejobbig fråga.

Fredrik kan inte de där fem sista. Jag kan inte de där fem sista. Vi börjar båda leta frenetiskt efter ett fpa-kort, pass, rådgivningskort… VAD SOM HELST! Och plötsligt förstår jag varför det alltid är telefonkö när man ringer för att boka vårdtid. Det här tar länge. Pinsamt länge. Och som alltid när något tar pinsamt länge hinner man tänka jobbigt mycket. Hur dåliga föräldrar tror hon att vi är? Som inte kan de fem sista, inte ens med vår samlade expertis? Som inte ens vet var vi har de där fem sista?

Till sist, efter att Fredrik har bett om ursäkt rätt många gånger under vårt ihärdiga letande, hittar vi en plånbok med Arvids fpa-kort. (En nackdel med jämställt föräldraskap är att det inte är givet i vems plånbok barnens fpa-kort ligger – men det är värt det.) Den säkert fortfarande lika vänliga men nu lite mer irriterade personen får de sista fem och hittar direkt Arvids uppgifter.

Och konstaterar sakligt att vi ju faktiskt var till tandläkare med Arvid för bara några månader sedan. Och till tandhygienist också. Dessutom.

Skammen.

Skammen. Skammen. Skammen.

Fredrik säger ganska snabbt tack och hej. Om vi säger så.

Den dagen blir också en av de där dagarna då vi knappast skulle utses till århundradets föräldrar av en objektiv jury.

Men vi behöver ju ingen utmärkelse av en sådan jury. Vi behöver att våra barn blir glada när de ser oss, att vi skrattar tillsammans alla dagar och dansar tillsammans de allra flesta. Att de kommer till oss när de är oroliga och att de vågar vara trötta och arga och ledsna och dåliga tillsammans med oss. Att de andas lätt när vi andas samma luft och att de tror att vi klarar allt tillsammans.

Allt det behöver vi. Allt det har vi.

Bild: Maria Hedengren

Advertisements

3 thoughts on “Århundradets föräldrar

  1. Det där har vi tänkt på många gånger att båda föräldrar borde få varsitt ex av barnens fpa-kort. Vi brukar ha det i någondera förälders plånbok men det är ju mycket möjligt att det visar sig vara i fel förälders plånbok nästa gång kortet behövs. Häromdagen kom vi på den briljanta idén att skriva dotters personnummer på en post-it lapp på kylskåpet så man hittar det när det är brådis.

  2. Vid en liknande incident möttes jag av orden ”Det brukar vara ett tecken på friska barn!” Och det är ju så sant. Plötsligt kändes det helt okej att inte komma ihåg.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s