Idag, på min trettionde födelsedag, sitter jag i en kyrkbänk på en vigsel. Det är en lillasyster till en vän som står framför altaret. Det är min lillasyster som står bakom altaret.

Det är jag som lyckogråter mest. Tror jag. Och jag besväras faktiskt lite av det. Den våtaste näsduken borde få tillhöra brudens mor, en bästa vän eller ett syskon. Åtminstone någon som ska på bröllopet, tänker jag nyktert medan brudparet vandrar fram till altaret.

Så det blir trettio minuter av en växande klump i halsen. En klump som känns. Och som stundvis syns när mina ögon tåras och kinderna får salta gäster. Jag kan inte annat.

Hur skulle jag kunna?

När de två som lovar det största är så lyckliga, så trygga och så vackra? När glädjen, tryggheten och skönheten finns, syns och smittar?

När orden som min syster prästen läser ur Kärlekens lov är så starka, så sanna och så viktiga att jag baxnar? Om jag talar både människors och änglars språk… Om jag äger profetisk gåva och har all kunskap, om jag har all tro… Om jag delar ut allt jag ägde… Men saknar kärlek så vore jag ingenting.

När min syster, min lilla syster, är så självklar bakom altaret att hon borde bygga ett tält där?

När vi ingenting kan veta men allt får hoppas och tro?

När jag påminns om vad kyrkan gör med mig. När jag känner hur ilska, frustration, besvikelse och icke-förlåtelse rinner av mig? När jag vill avsäga mig det som världen kallar ”rätten” att vara arg och istället ha ett himmelskt fördrag med dem som behöver det?

När jag påminns om hur jag själv en dag för snart nio år sedan lovade att älska en man som har förtjänat det varje dag sedan dess. Som lärt mig mera om kärlek, mera om mig själv och mera om tvåsamhet än någon annan gjort.

Hur skulle jag kunna annat än gråta?

Ändå försöker jag hålla mig i skinnet. Men när brudgummen hulkar sig genom vigsellöftena är jag besegrad. En stund senare går brudparet ut ur kyrkan. Jag möter deras blick och hoppas att de ser min glädje men inte mina tårar.

När gästerna står på kyrktrappan går jag till sakristian för att prata med min syster. Hon har bytt om från alba till blommig festklänning och är just sådär förvånansvärt snygg för att vara präst som folk ofta säger om henne. Jag vill säga att hon är så fin och så bra. Att jag är glad och stolt över henne. Att jag älskar henne. Men någonstans där efter att det var fint i kyrkan så kommer fulgråten och då går jag hem.

Det är min trettionde födelsedag. Jag har svalt klump, tårats, snyftat och slutligen fulgråtit på en vigsel mellan två personer som jag knappt känner.

Det här trettio-någonting har börjat starkt.