På familjeläger med drygt sjuhundra andra är jag i en miljö som inte passar alla. Det är extremt långa matköer. Det är hög ljudnivå. Det är speedade barn. Det är en säng som inte är ens egen. Det är mat jag inte alltid hade valt själv. Det är att leva tätt på och med andra och därmed i själva det livets väsen vara tvungen att offra lite av det egna livsutrymmet.

Men det är alla gånger värt det. För det är möten med den Gud som är det största i mitt liv. Och det är möten med människor som är det största han skapat.

Det är också möten med småbarnsföräldrar i exakt samma eller liknande livsskeden som mitt eget. Många är trötta och/men de flesta är lyckliga. Men o, tröttheten.

Det är pappan till en av Arvids många jämngamla här som berättar att pojken vaknar två-sex gånger per natt för att äta. Det är mamman till en annan av de jämngamla som säger att hennes bebis var vaken en gång i timmen fram till sex på morgonen. Det är jag som sedan nästan lite motvilligt berättar hur ofantligt gott Arvid sover. Tydligen till och med i helt okända utrymmen i östra Finland.

Det är jag som då vill ropa att det ju inte är hela min berättelse, hela min sanning. Det finns delar av mig som fortfarande minns precis hur det känns att se i kors av trötthet och vara så utmattad att inget pris i världen är för högt för en hel natt ostörd sömn. Det finns en mamma inne i mig som vet hur det är att gråta av tröst- och hopplöshet mitt i natten när mitt barn varit vaket mellan halv två och kvart över fyra. Och vaknat fyra gånger före det. Och ska vakna tre gånger efter det. Den mamman finns i mig. Den mamman som vet att hon inte borde men ändå blir lite ledsen av att möta mammor med bebisar som sover ofantligt gott när ens egna skatt har helt andra fritidsintressen nattetid.

Det är jag. Också.