Jag försöker så mycket jag bara kan. Jag tar i så att jag blundar och nästan spricker. Men jag förmår inte. Inte alls. Hur jag än försöker kan jag inte minnas hur det känns att leva vardagsliv i Helsingfors. Efter sju veckor sommarlov i Österbotten har jag glömt vilka bussar som tar mig till centrum, hur en spårvagn ser ut, känslan i stadskärnan, fötternas väg mellan hyllorna i vår bästa matbutik som också är landets största. Jag tycker mig komma ihåg att jag jobbar som modersmålslärare. Jag kunde eventuellt lägga till och med stora summor pengar på i vilken gymnasieskola. Men inte för mitt liv kan jag frammana känslan i klassrummet, mötet med de elever som jag tycker mig minnas att jag tycker så vansinnigt mycket om, soffan i lärarrummet eller min kopieringskod. Ja, hjälp. Hemska saker. Kopieringskoden. Hoppas någon har den uppskriven någonstans.

Jag kan inte minnas. Kan inte frammana.

Det är väl ett tecken på att jag har semestrat och semestrat väl.

För ett par dagar sa min man, han den underbart stabila som aldrig känsloyttrar och överdriver, att det här är vår bästa sommar någonsin. Och jag tror han sa rätt. Jag har tänkt det själv kanske sjuttiotre gånger. Men jag är ju ingen främling för vare sig känsloyttringar eller överdramatik så det väger inte riktigt lika tungt.

Bästa någonsin. Hur som helst.