Eva skriver ett blogginlägg med tankar om feminism och jämställdhet. Jag tycker det är både fräscht och viktigt att hon gör det. Vadå fräscht? Feminism har väl varit det enda politiskt korrekta sedan 90-talet? tänker du kanske nu. Och jag hävdar att det ändå är fräscht eftersom ord som feminism och jämställdhet stundvis ter sig mera som skällsord än ideal i kristna sammanhang.
För visst finns det som Eva kallar kristna familjecentrerade värderingar. I allra högsta grad finns de. Om jag är udda i de flesta sammanhang eftersom jag började jobba när Arvid var fyra månader (nästan) så är jag i de flesta kristna sammanhang mer än udda. Jag är konstig, märklig, suspekt. Och i del ögon alldeles säkert en riktigt dålig mamma medan Fredrik är en kanske bra, men ändå ytterst omanlig och lite märklig, pappa.
Eva skriver att en familj där pappan väljer att vara hemma länge med barnen får dunkar i ryggen. Jag kan garantera att de dunkarna varit ytterst få och knappt märkbara i kristna sammanhang.
Ändå är jag rätt övertygad om att det val vi gjort är rätt för oss. Inte minst med hänvisning till familjecentrerade värderingar, som jag anser att vi i allra högsta grad står bakom.
Jag upplever att många som menar att de lever ett kristet familjeliv lever ett liv där pappan jobbar massor för att mamman ska kunna vara hemma. Och med massor menar jag faktiskt tio-tolv timmar per dag trots att barnen är små. I min vänskapskrets finns det pappor som ser sina barn högst ett par timmar om dagen. Är det att vara en familjecentrerad man?
Helt säkert är tanken god. Att tjäna pengar så att familjen ska ha det bra är ädelt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om inte en del av dessa barn hellre skulle äta knäckebröd MED sin pappa än rostbiff utan.
När vi valde att jag skulle börja jobba tidigt gjorde vi det eftersom en jobbade Amanda har möjlighet att vara hemma väldigt mycket medan en jobbande Fredrik är hemma rätt sällan. Trots att han jobbar mindre än jag om man ser till heltid/deltid och lön. Vi ville maximera familjens tid tillsammans, det var den grundläggande värderingen. Och under det år som gått har vi också haft mera tid tillsammans som familj än någonsin tidigare. Ännu mera sedan jag började jobba i februari än innan då jag var mammaledig och Fredrik jobbade.
När Ingrid var sju månader gammal började Fredriks pappaledighet. Och sedan dess har Ingrid varit lika trygg med oss båda två och är det fortsättningsvis. Det finns ingenting som gäller henne som jag vet bättre än Fredrik eller har mera koll på. Fredriks famn duger lika bra som min. Hans hand är lika bra på att torka tårar. Jag upplever helt klart att vårt val har gett henne två föräldrar, inte två halva. Och det känns faktiskt rätt familjecentrerat.
De flesta av mina jämngamla vänner har en närmare, djupare och bättre relation till sin mamma än sin pappa. Och jag kan tycka att det ur ett familjecentrerat perspektiv är rätt sorgligt. Jag kan inte tro att någon vinner något på det. Inte mammorna, inte papporna och antagligen allra minst barnen. Det här vill jag gärna ändra på. Jag hoppas att de barn som växer upp idag kommer att ringa sina pappor sådär annars bara efter att ha flyttat hemifrån istället för att ringa bara när de har frågor om hur tavlor ska hängas upp eller lampor bytas ut.
Så jag undrar. Måste det familjecentrerade betyda att papporna jobbar typ hela tiden och mammorna är hemma typ hela tiden? Varför anses ett sådant val vara mera familjecentrerat än ett val där båda föräldrarna är hemma och turas om att bygga en stark relation till sina barn?
Nästan för lycklig 
Era val är helt säkert de bästa för er och ditt resonemang klokt och bra, som vanligt. Min kommentar avser sålunda inte att vara ett motargument till det du skriver här utan bara att göra gällande att det alltid finns undantag från regeln. Själv har jag nämligen vuxit upp med min mamma och bara tillbringat vartannat veckoslut samt vissa delar av loven med min pappa. Ändå är mitt förhållande till min pappa bättre än till min pappa. Det jag försöker säga är att om man som förälder engagerar sig i och intresserar sig för sitt barns liv är det inte nödvändigtvis kvantiteten utan kvaliteten som räknas.
Det skulle så klart stå ”…bättre än till min mamma.”
Nämen, nu har vi ju en fin diskussion! Fint, fint! Ska tänka till lite, och fortsätta reflektera i ett inlägg senare (när min huvudvärk försvunnit och det blir kvällslugnt i huset).
Mycket fint och sant skrivet min vän!
Tycker ni har tänkt igenom era val och gjort ett klokt beslut som fungerar för er!
Men du ställer en fråga. ”Varför anses ett sådant val vara mera familjecentrerat än ett val där båda föräldrarna är hemma och turas om att bygga en stark relation till sina barn?” Jag är 25 år och jag har aldrig upplevt i denna generation att det skulle vara ett mera familjecentrerat val att mamman är hemma och pappan jobbar. Även inom kristna kretsar..kanske i den äldre generationen? Men inte mera..
Tråkigt att ni har fått den känslan, att ni inte följt ”normen” i kristna kretsar. Själv har jag aldrig mött på eller hört om det motståndet eller tänkt den tanken om andra som valt den väg ni även valt.. Jag kan ge din man en extra dunk i ryggen. 🙂
Jag tror inte att kvalitet vinner över kvantitet, faktiskt inte!
Jag tycker det är så fint när familjer vågar tänka ärligt på vad som är bäst för dem. Det tror jag både du, Amanda, och du, Eva, har gjort och lyckats bra med!
För tillfället är vi i vår familj rörande överens. Jag ska jobba och min man ska vara hemma och ta hand om vår dotter. Det passar bäst in i vårt liv just nu. För ett halvår sedan passade det omvända bäst.
Angående kvalitet vs kvantitet. Det är garanterat sant att man kan ha en fin relation till sin varannat-veckoslut-pappa. Jag har en jättefin relation med min pappa, som jag i princip besökte sporadiskt under min barndom. Jag sov i princip aldrig över och vi hade inget organiserat umgänge överhuvudtaget. Det hindrar mig inte från att tro att kvantitet är underskattat. Speciellt när barn är små.
Nu har jag tänkt till lite mer. Typ 2 A4:or. Knappt så jag orkar läsa själv. Men ämnet är aktuellt, så jag tillät mig ta rum. Fast först nu ser jag att du slutade ditt inlägg med en fråga. Den missade jag och har således inte ens försökt svara på.
http://kvintettfamilj.wordpress.com/2013/07/19/feminism-del-2/
Hej Amanda
Jag tycker om din blogg och beundrar din förmåga att uttrycka dig. Du förmedlar dina tankar och åsikter på ett analycerande och inspirerande sätt, som får mig som läsare att fundera och reflektera.
Ditt inlägg ger mig insikten om att jämställdhet inte innebär att man tar något från varandra utan jämställdhet innebär att man ger något åt varandra.
Det här ”givandet” i en familj kan vara ett svårlöst pussel. Ibland kan det nästan vara omöjligt att ge varandra det båda behöver. För en bra lösning behövs diskussion och vilja till en lösning, som alla är nöjda med och som passar just den familjen. Det bästa för alla barn tror jag är att båda föräldrarna mår bra och är nöjda och att föräldrarna inser att de båda är viktiga personer under barnens uppväxt.
För övrigt tycker jag att det alltid är familjen själv som avgör vad som är bäst för dem.
Jag blev så glad av signaturen Fiamommos kommentar att jag bara måste säga TACK! Att jämställdhet framförallt ”innebär att man ger något åt varandra”, inte tar eller kräver. Till det behövs kommunikation och uppriktighet. Och kärlek.
Men när har vi människor varit bra på att ge egentligen? Inte så konstigt att världen ser ut som den gör.