Har du också funderat på varför jorden varit en lite bättre plats under de senaste nio månaderna? Det är ju för att Arvid finns numera! Vår älskade, älskade son fyller nio månader idag.

Fortsättningsvis (det börjar bli tjatigt) fungerar allt bra. Han bara levererar, den lille mannen.

Han äter allt med glädje och entusiasm och fart. Äter grymt mycket burkmat nu i semestertider. Jag har absolut inget dåligt samvete för den saken. Arven har hittills inte visat något intresse alls för att äta själv och vi tillåter oss att tycka att det än så länge känns rätt skönt.

Hans sovtider har justerats lite. Numera är det nattsömn mellan åtta på kvällen och åtta på morgonen samt tre sovpass på dagen. 45 minuter på förmiddagen, 1,5 timme tidig eftermiddag och oftast en liten lur på fem minuter någon gång mellan fem och halv sex.

Han har i dagarna allt oftare testat att släppa greppet när han ställt sig upp. Han har tyvärr inte gjort någon koppling mellan släppet och fallen raklång bakåt. Men det kommer väl före han börjar skolan.

Han har upptäckt trappklättringens glädje och har flera gånger tagit sig upp till andra våningen hemma hos min syster.

Han säger mamma flera gånger om dagen. Men inte ens min mycket generösa och livliga fantasi kan på något sätt få det till att han kallar på mig och vet vem jag är. I hans värld är det nog bara ett lättillgängligt ljud som får en av dedär vuxna i hans närmiljö att bli alldeles pirrig. Jag kommer att meddela när det sker en ändring. Lita på det.

Han har bara två tänder. Men de är fina. Och vassa. Han har börjat använda dem allt mer. Biter mig gärna i näsan. Idag i hälen. Testar sig fram.

Han är finast av allt. Och han är vår.

Att bilden är så dålig beror bara lite grann på att jag är så dålig och mycket grann på att han tycker att stillhet är överskattat. Han kryper och ålar och far och drar och klättrar och ställer sig upp på knän och fötter. Att samla sig för en hederlig niomånadersbild är SÅ inte Arvids grej just nu.