Vi och vår Hild. När hon var riktigt, riktigt ny på jorden och vi inte visste typ något annat om henne än att hon är vår. 

Jag tror bestämt att det här är en av mina bästa bilder någonsin. Den är tagen av min syster en av de där dagarna då jag inte kände igen mig själv, då jag bara nästan anade att det fanns mark under fötterna. Men då jag mitt i den starka eländeskänslan ändå var lyckligast på jorden. 

Jag älskar att jag på bilden ser lika lycklig ut som jag faktiskt var trots att jag inte riktigt förmådde känna av lyckan där och då. Det är som om bilden ser förbi den där enormt påtagliga men ändå tillfälliga svackan. 

Det är som om bilden berättar en sannare, helare berättelse än den som mina känslor berättade. Hur bra är inte en sådan bild?

Vår Hild. Så älskad. Så vår.

Det har kommit önskemål om mer Hilde på bloggen. Hur bloggar man om en liten människa? Vad vill ni veta? Jag svarar om ni bara frågar. 

(Men jag lovar inte svar på alla frågor. Det gör jag aldrig mer efter att jag och min prästfrubästis en gång på ett skriftskolläger fick frågan om vår bh-storlek. Jag påstår inte att upplevelsen ärrat mig. Men den har onekligen gjort mig mer försiktig.)