Du kanske trodde att det här var en hyfsat vanlig mellandagsonsdag. Du trodde fel. I dag var det nämligen julafton hos mamma och pappa. Vi firar ju aldrig julafton på julafton numera, vi firar julafton den dag då alla kan vara tillsammans. När den dagen än råkar komma så är det vår julafton.
Och jag älskar det. Förstås. Att människorna och gemenskapen är viktigast blir så tydligt när man väljer dem framom ett visst datum. Kalkon, julsånger, julklappar, julgröt och godisbord fungerar lika bra den tjugoåttonde december som den tjugofjärde.
Men utan föräldrarna och systrarna och deras bihang fungerar ingenting lika bra.
Jag och mina systrar. Av alla gåvor livet har gett mig – och de är många – är de bland de allra finaste. Att jag får vara deras storasyster är stort. Är så otroligt glad och tacksam och stolt över dem.
Bild: Tobias Björkholm
Nästan för lycklig 
Systerskap får mej att orka tro lite igen på mänskligheten. Det är så djupt.
Jag vet ju att många syskonskap blivit ruinerad och förstörda och det känns in i alla relationer som man själv fått behålla. Jag har en enda egen syster. Hon är min kropp. Och bor i min själ. Hon är allt det tätt tvinnade och obegripligt viktiga som jag läser i dom bilder du lägger ut på er systrar. Så vackert. Så tacksam över att det finns relationer som står emot allt som söndrar.