För tjugo år sedan var han Pippis pappa när jag var Annika. Nu är jag bloggare och han är min största supporter. Han läser det mesta jag skriver och han gillar dessutom. Är enormt generös med uppmuntrande ord.

I kväll fick jag träffa honom igen, kanske för första gången sedan tidig höst 1996. Och under kvällens möte slog det mig att han är ovanlig, denna livslevande Pippipappa. 

Jag tror ju att en förkrossande majoritet av dem som läser min blogg är kvinnor. Jag tror att de flesta som köpt och läst min bok är kvinnor. Annat skulle vara konstigt. Det är ju ingen nyhet att män i regel lyssnar på musik gjord och framförd av män, läser böcker författade av män, ser filmer gjorda av män och delar kolumner skrivna av män.

(Och så täcks en del män ibland beklaga sig över att det är omöjligt att veta hur kvinnor tänker. Ta reda på, liksom!)

Just därför är han så ovanlig, så fräsch. Han är en äldre man som läser en yngre kvinnas tankar. Och jag tror att han med det gör sin egen värld större och vår andras värld bättre.

Det är tråkigt att han är så unik. Men det är väldigt fint att han finns. 

Till exempel så här kan det se ut när den här kvinnan tänker tankar som andra kvinnor – och några män – sedan kan ta del av. Om de vill. Bilden är tagen av den vän som jag alltmer börjar se som min själsfrände. Den första texten i min bok första bok skrivs när bilden tas.