– Hej, fadder! myser hon och kryper upp i min famn. 

Ingen myser som hon, det vet alla som har träffat henne. Min guddotter Inga, 6 år. 

Hon markerar gärna revir genom att till vardags kalla mig fadder, och hon gör det så bra att det här med fadderskap plötsligt känns som den främsta relation man kan ha. Det insåg jag den dag då en storgråtande Arvid kom till mig.

– Mamma, jag vill att du är min fadde, fick han förtvivlat fram mellan tårarna.

Jag försökte övertyga honom om att det nog är minst lika fint och nära att vara förälder.

Jag lyckades inte.

Och visst; att få vara fadder är fint. 

Att få vara hennes är underbart.

Bild: Matilda Audas Björkholm

(Notera gärna hur vi händer våra händer, min guddotter och jag.)