”Sluta klaga och ta lite ansvar för era egna liv!”

”Allt är möjligt med rätt vilja.”

”Utbildning är gratis i Finland så alla har samma möjlighet.”

”Alla har i princip samna möjligheter med rätt inställning och vilja.”

”Om man inte är nöjd med sitt liv gör man något åt det!”

Till exempel så låter det när vi diskuterar fattigdom i dagens Finland. Det låter hårt. Det är hårt. 

Vem är ni? Alla ni som är så oerhört övertygade om att den som är fattig får skylla sig själv medan den som är rik får hylla sig själv?

Vem är ni? Alla ni som på fullt allvar verkar tro att förutsättningarna är likadana och att vi människor har samma utgångsläge? 

Vem är ni? Alla ni som anser att gratis utbildning i sig garanterar rättvisa och jämlika möjligheter? 

Vem är ni?

Kanske ni har ändrat på er egen berättelse. Trotsat villkoren och ritat en snyggare karta. Byggt upp en glassigare tillvaro än era odds utlovade. Och det är gott. Det är en seger för oss alla att sagor som borde sluta illa ibland får lyckliga slut. 

Men att tro att alla andra kan bara för att man själv kunde är att tro fel. Också den som vinner mot alla odds hade någonstans de egenskaper som krävdes av en vinnare. 

Och alla har inte de egenskaperna. Gåvorna delas tyvärr inte lika. Vi står inte  på samma startsträcka. Skillnaden mellan vinnare och förlorare är långt ifrån alltid att den första gruppen jobbade hårt medan den andra latade sig. Ofta handlar det om att vinnarnas väg till målet var så enormt mycket kortare från första början.

För någon dag sedan läste jag om fattiga barn i dagens Finland. Det fanns siffror som jag har glömt, höga siffror, om hur många av våra barn som lever under fattigdomsgränsen. Det är svårt att inte tänka på dem och deras föräldrar så här en knapp vecka före jul. En knapp vecka före den högtid då alla föräldrar vill ge sina barn en magisk dag men då så många inte har råd med den magi som tyvärr kostar.

I bästa fall kan vi hjälpa en eller några av de familjer som behöver hjälp för att kunna ge barnen en sådan jul som de flesta av oss räknar med. I sämsta fall kan vi åtmistone ge dem det att vi inte utgår från att fattigdomen är deras eget fel och något de förtjänar.

Vi vet så lite om andras kamper och strider. Att utgå från att alla som har kommit kortare än man själv har kämpat mindre och stridit sämre är självgott och arrogant. Och det hjälper på inget sätt den medmänniska som redan går på knäna.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Flätor: samma Matilda Audas Björkholm

Barn: min älskade åttaåring som förväntar sig en magisk jul och som lär få en lika magisk sådan. Men inte för att hennes föräldrar är förträffliga och därför förtjänar att kunna ge henne det.

I tjugo dagar har jag varit Hildes mamma. I tjugo dagar har jag varit hennes amma. (Jag vet att man inte säger så, men jag kunde inte motstå rimmet.)

Jag vet också att jag tidigare sagt att jag har ett okomplicerat och avslappnat förhållande till amning, men det kan hända att det är så okomplicerat och avslappnat bara när det är i teorin och i efterhand. I praktiken och här och nu vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det. 

Jag har inte samma förhållade till amning som till förlossning, men lite grann. Inte heller när det kommer till amning känner jag igen mig i de stora, starka berättelserna. De om närhet och ömhet och kontakt. Jag känner mera igen mig i att det är praktiskt och enkelt och kräver noll planering och framförhållning. Så länge jag och Hilde finns på samma plats så är hon aldrig hungrig. Amningen går alldeles för lätt för mig för att jag ska kunna välja bort den.

(Jag vet inte om just det här, att se amningen som en rent praktisk lösning, känns som ett hån eller som en tröst för de kvinnor som velat men inte kunnat amma sina barn. Berätta gärna! Upplys mig!)

Trots de positiva ting som följer med amningen så kan jag inte vara helt odelat förtjust. För nog är det ett faktum att en kvinna som helammar sin bebis är enormt bunden till sin bebis. Och det är lätt att bli bebisens A-förälder, den enda som har koll på bebisens behov och den enda som kan tillgodose dem alla.

Aldrig känns våra föräldraskap så olika som när jag ammar en riktigt liten människa. Jag säger inte att vi gör olika mycket som föräldrar, för faktum är att Fredrik väldigt långt bär de stora barnen. Men vi gör väldigt olika saker och har antagligen ganska svårt att helt och hållet förstå vad den andra gör. 

Jag måste erkänna att jag ibland kan vara avundsjuk på Fredrik. Han som går i duschen ibland bara så där, utan att säga till och utan att fundera på huruvida det passar ihop med Hildes ätande och sovande. Han som frågar ibland på morgonarna hur Hilde har sovit under natten. Han som redan när Hilde är femton dagar ung börjar jobba som vanligt igen. Utan att det ens ifrågasätts.

Å andra sidan kan Fredrik säkert vara avundsjuk på mig. På att Hilde är nöjdast när hon är med mig. På att jag redan nu förstår henne ganska bra. På att jag är den som tar hand om henne om hon behöver mig också när huvudlösa konflikter ska redas ut mellan de andra två.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Men jag väljer ju ändå att amma. 

Får man vara så här delat förtjust i amning eller måste man älska helhjärtat om man har fått nåden att ens kunna amma?

Han heter Collins och fem år gammal. Ena dagen vet vi inte om att han finns och dagen därpå är han vårt fadderbarn. 

För ganska precis tio år sedan blev Fredrik och jag faddrar via world vision till en pojke som då var åtta år gammal. Jag hade tänkt att jag skulle vara en superfadder. En sådan som skickar långa, personliga hälsningar flera gånger i året. Så blev det inte. Jag blev en sådan där ganska dålig fadder som skickade hälsningar ibland, som inte kom ihåg alla jular. 

Men också en ganska dålig fadder är bättre än ingen fadder alls. Också en ganska dålig fadder betalar den månatliga summan prngar för att göra en annan människas tillvaro lite ljusare och bättre. 

Det fadderbarn vi tog oss an för tio år sedan har blivit myndig och har inte längre någon fadder. Så nu fick vi ett nytt fadderbarn. Och jag älskar att han bara blev oss given, denna femåring som heter Collins. För vi halvdåliga faddrar skulle naturligtvis tänka att vi ska ta oss ett nytt fadderbarn men vi skulle troligtvis aldrig komma ihåg att slå slag i saken. 

Nu fanns han bara där. Vårt nya fadderbarn. 

Den här gången har vi barnen med oss och de vill vara superfaddrar. Så de ritade bilder, skrev hälsningar och klistrade in skol- och dagisfoton i det brev som presenterade vår familj för Collins. 

För mig är det viktigt att våra barn vet att våra pengar inte bara är våra. Den som lever i överflöd ska ge vidare. Punkt. (Minst lika bestämd punkt som med luciabilden). Det är också viktigt att våra barn vet att det inte är av pur godhet vi ger vidare utan av ren självklarhet. Det är liksom inte frivilligt. 

Att vara fadder är ett enkelt och konkret sätt att ge vidare. Det är betydligt mer påtagligt än många andra sätt och därmed ett bra alternativ för den som vill engagera också barn. 

I brevet uppmuntrades vi att berätta för vår omvärld att vi är faddrar. Det är det jag gör nu. Och jag tycker förstås att du också ska bli fadder. Om du någon gång tänkt tanken, så ta tanken ett steg vidare. Nu. Kan vi så kan vem som helst. Det finns många olika fadderorganisationer, välj en som tilltalar dig och kör hårt. 

Ge dig själv och din familj en gåva som spelar roll också för någon annan; bli fadder. Helst en superfadder. Minst en ganska dålig.

Collins.

När Hilde var 25 timmar ung blev hon undersökt av en läkare. Efter undersökningen skulle vi få åka hem. 

Men vi fick inte det. Läkaren upptäckte ett biljud på hennes hjärta och i stället för att åka hem åkte vi hiss många våningar för en ultraljudsundersökning av det lilla hjärtat. 

Vi kan kalla det ultraljudsundersökning, men vi kan också säga som det var; de 25 absolut värsta minuterna i Hildes liv.

Vi var i ett mörkt rum. Hilde låg på en brits och vi stod runt henne och försökte hålla henne lugn. Läkaren sa ingenting mer än (kanske) hej när vi kom in. Gratulerade inte till bebisen, berättade inte vad som skulle hända eller hur länge det skulle ta eller hur det skulle gå till, sa heller inget om att allt säkert skulle visa sig vara okej. Det enda som kom ur läkarens mun under de 25 minuter som undersökningen pågick var uppmaningen att vi skulle försöka lugna bebisen.

Vet du hur lång tid 25 minuter är när man har fått ett barn för ett dygn sedan och det barnets lilla hjärta plötsligt syns på en skärm utan att någon förklarar och berättar och intygar att allt är okej? Det är vansinnigt lång tid. Jag hann tänka tusen saker. Fredrik minst lika många. Vi var inte alls speciellt oroliga när vi kom in i undersökningsrummet, men vi blev oroliga under tiden som undersökningen pågick. 

Läkaren talade finska. Den underbara barnmorska som var med när Hilde kom till världen talade svenska, vilket gör mig enormt glad och tacksam. Läkaren som gav mig epidural talade också svenska med mig, igen är jag glad och tacksam. Men precis alla andra som vi var i kontakt med på bb talade finska. 

Varför jag tar upp läkarens och vårdpersonalens finska här? Jo, för att jag är helt säker på att de där 25 grymma minuterna hade varit mindre jobbiga om läkaren talat svenska. Jag hade nämligen varit frimodigare då och krävt lite mer förklaring. Nu blev jag bara tyst i möte med läkarens tystnad. Min skolfinska hämmar mig, jag är inte  alls lika kaxig när jag måste vara det på finska. 

Och min kaxighet är ännu mindre när jag är nyförlöst och min nyfödda ligger på en brits för en hjärtundersökning. Då är jag riktigt liten. Och riktigt liten måste jag få vara på mitt modersmål. 

Ingen är kaxig i sin egen eller en anhörigs vårdsituation. Vi är alla små när vi möter läkare och sjukvårdspersonal. Den finska jag kan utanför ett sjukhus är mindre vass och slipad på insidan. 

Och då är jag ändå en relativt frimodig och social person med hyfsat bra självförtroende. Jag har bott i huvudstadsregionen i sju år och talat finska i någon mån nästan alla dagar under dessa år. Jag är alltså väldigt medveten om att jag har bättre förutsättningar för finskspråkig sjukvård än många, många andra i vårt land.

Om mina förutsättningar är så dåliga att jag inte förmår be läkaren förklara trots att jag är illamående och svimfärdig av oro; hur ska det gå för alla dem med betydligt sämre förutsättningar? 

Vi måste kunna lita på att vi får sjukvård på det språk som är vårt, på det språk vi kan vara små på. Och på det språk vi kan kräva vår rätt på. Många i Österbotten har usla förutsättningar för sjukvård på finska. En del i Österbotten har noll förutsättningar, några är kraftigt på minus. 

Att låta sjukhuset i Vasa ha omfattande jour dygnet runt hade varit ett tydligt sätt att visa att också deras rättigheter är viktiga. Att också de är viktiga. 

Hildes hjärta såg bra ut, fick vi veta efter 25 minuters plåga. En plåga som hade lindrats om jag hade vågat vara den jag ville vara där och då. Men jag fick nöja mig med att vara den jag kunde vara, som alltid när jag är på finska. 

I vår familj tar vi en luciabild på luciadagen. Punkt. Den där något aggresiva punkten betyder att vi tar bilden oavsett hur det känns i stunden. Med det sagt; det har alltid känts bra. 

Tills vi skulle ta luciabilden 2016. 

Jag var förutseende och bestämde att vi tar bilden en dag innan. Med tanke på att Ingrid ska fösas ut genom dörren senast 7.44 på morgonen kändes det som ett bra drag. Det skulle helt enkelt bli för stressigt med lussemorgonbild. 

Och så kommer då den där dagsljusstunden måndagen den 12.12.2016 då jag insåg att Hilde snart ska vakna och bilden snart ska tas. Jag samlar min skara.

– Jag tänker inte vara med på luciabilden i år, säger Ingrid. 

Jag fattar ingenting. Vilken åttaåring vill inte vara med på luciabild? Tydligen en åttaåring som har sin luciaklänning i skolan i väntan på skolans julfest. Jag erbjuder alternativa lussedräkter. Min någon vit klänning, min någon vit tröja. Hennes egen någon vita tröja. Vems som helst vita vad som helst.

Totalvägran. Hon är tydligen vad man måste kalla en luciasnobb. Tänker inte nöja sig med något mindre än en riktig luciaklänning. 

Jag ammar Hilde, som snart ska vara med på sitt livs första luciabild, och börjar bli frustrerad. Det var inte det här jag hade föreställt mig när jag var förutseende nog att ordna fotografering dagen innan. 

Luciasnobben totalvägrar. Hon vill verkligen inte vara med om hon måste ha en halvdan utstyrsel. Stämningen blir sämre och sämre och det finns absolut ingenting som ens med våld kan kallas ljus, frid, harmoni eller något annat luciarelaterat. 

När stämningen är så illa som den bara kan bli blir både hon och jag martyrer (en egenskap jag helst sett att hon inte tagit efter mig). Hon vill absolut att vi tar bilden nu genast. Jag vill absolut att vi inte gör det. Vad som helst bara den andra får som den vill och man själv får vara Martyren. 

Och i samma veva meddelar tomtenissen att han inte heller tänker vara med på bilden i år. För han vill ju alltid göra som sin storasyster. 

Ungeför här förväntar jag mig att Hilde ska titta upp på mig och säga sina första ord och att de orden ska uttrycka ovilja mot att vara med på årets luciabild.

Och ungefär här tänker jag att jag faktiskt inte har fått barn för att de ska vägra luciabilder. 

(Och ungefär en kvartssekund efter det tänker jag att jag ju inte fått barnen för att de ska vilja luciabilder heller, men ändå.)

Jag vet inte riktigt vad som händer sedan. Har ett tydligt minne av att Fredrik förklarar för barnen att det här är vktigt för mamma och att det skulle vara fint om de ville göra mig glad.

Har också ett tydligt minne av att jag förstod att skämmas lite då. 

Men inte mer än att vi plötsligt ska ta en bild. Och vi märker att det inte är min luciaklänning utan Ingrids gamla som hänger i skåpet. Så hon får ha en riktig klänning, om än litw kort, medan jag får ha min någon vit tröja. Det finns inte en tillstymmelse till glitter i vårt hem så första tärnan (Hilde) får ha en alldeles för stor pepparkaksmössa och andra tärnan (jag) får ha den luciakrona som fungerar sämst. Lucian (Ingrid) får ta den starkaste kronan i vilken vi får två ljus av fem att lysa. Det är bara tomten (Arvid) som fungerar dräktmässigt i år. Ja, jag har redan skrivit en lista inför nästa år.

Om någon undrar varför vi inte tog om bilden med tanke på hur råddig bakgrunden är eller med tanke på att Arvid tuggar tuggummi så finns svaret inbakat i texten ovan. 

Vi hade helt enkelt inte råd med en enda bild till. Vi hade inte råd med perfektion.

Jag älskar min viljestarka barnaskara. Tänk att de är just en skara nu! Det känns helt overkligt och helt fantastiskt!

Jag älskar också vad de gör med mig trots att vägen dit sällan är kantad av ljus, frid, harmoni eller något annat luciarelaterat. 

Jag älskar att få höra ihop med just dem.

Den lite snedare luciabilden från nådens år 2016.

Jag och de mina (inklusive tidernas sötaste pepparkaksgumma) önskar er en riktigt god och glad Luciadag! 

– Man borde få sitt tredje barn först, säger kvinnan. 

Jag har ingen aning om vem hon är. Hon står på trappan utanför lindex i Jakobstad och har en riktigt, riktigt liten människa i babybarnstol vid sina fötter.  Hon pratar med en bekant när hon säger det där om att man borde få sitt tredje barn först. Jag bara råkar gå förbi, råkar höra och antar att hennes tredje är den riktigt, riktigt lilla.

Det är fem-sex år sedan nu. Ändå minns jag. Ändå har jag tänkt tillbaka på det så många gånger. Medan jag ännu hade bara ett barn. När väntade mitt andra. Och nu när jag väntade mitt tredje.

Jag förstår vad hon menar. Den här tredje förlossningen borde ha fått vara min första. Lika kort, snabb och lätt (i jämförelse med den första). Den här tredje fysiska återhämtningen borde ha fått vara min första. Jag har ätit exakt en värktablett (som gavs mig i förlossningssalen utan att jag bad om den), jag blev sydd med exakt noll stygn och jag har suttit på golv och hårda stolar sedan dag ett. Och det här tredje själsliga intåget i en ny familjefas borde ha fått vara mitt första. Sorg, gråt och ledsenhet – ja. Men inte med den där rädslan som ramar in allt det redan svåra med nattsvarta kanter. 

Allt har varit lättare den här gången. 

Jag kan inte låta bli att tycka synd om den förstagångsmamma jag var för åtta år sedan. Allt var rent objektivt sett betydligt svårare då och jag var dessutom betydligt mindre rustad för att möta det. 

Med tanke på der kan jag inte heller låta bli att vara stolt över den förstagångsmamma jag var då.  Tänk att jag klarade det! Tänk att jag kunde älska mitt lilla barn så otroligt mycket trots allt det svåra som kom på köpet. Tänk att jag vågade fler barn. Tänk att det blev så bra till sist. 

Trots att det blev bra håller jag med kvinnan på lindextrappan; det tredje barnet borde vara det första. 

(Och så undrar jag förstås; ni som vågat ett fjärde, femte, sjätte, sjunde (Minna!), åttonde… Blir det bara lättare? Borde man egentligen få sitt femte först?)

Jag och mina två sista. Som båda hade varit utmärkta första.

Hon hann inte ens komma hem från bb innan den första sången var henne skriven. Hildesången heter den och de stolta storasyskonen har komponerat. 

Hildesången (melodi: Julen är här)

Hi-ilde, du är så jättesöt

A-a-a-a-alla blev så glada

När du kom till oss

Hilde, du är så söt

Vi tycker om dig så väldigt mycket!

Hi-i-ilde, du är så jättesöt

Du gör ett gott i-i-i-i-i-i-i-intryck

Hi-i-ilde, du är så jättesöt 

Vi är så gla-a-a-da 

att du kom till oss!
Man behöver inte ha någon rytmisk begåvning att tala om för att inse att texten passar så där halvbra in i den färdiga melodin. Det stretchas mer än lovligt på betydligt fler än en vokal här.

Men. Jag tvivlar på att någon sång någonsin varit lika innerligt kärleksfull. Tänk att få höra den här texten sjungas om och till en tio gånger om dagen. Minst. 

Sämre starter kan ett liv ge en liten. 

I dag har vi fått ha henne hos oss i två veckor. Lyckliga vi.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vågar egentligen inte skriva ut det. Men det är fredag och jag känner mig lite vild så här kommer det i alla fall: jag börjar känna mig som vanligt igen. Jag känner igen mina egna känslor (som ju i sig är alldeles tillräckligt starka) och jag märker att jag reagerar och agerar som jag brukar. 

Och det är så skönt. 

Den dryga vecka jag har bakom mig har varit en av de märkligare i mitt liv. Det är konstigt att inte kunna räkna med sig själv, att aldrig riktigt veta hur man kommer att känna och reagera. Och jag har tänkt mycket på alla de människor som har detta mitt undantagstillstånd som sitt grundläge. Jag har tänkt på dem som alltid kan börja gråta. På dem som aldrig kan svara ärligt när någon frågar hur det är. 

På Finlands nittionionde födelsedag grät jag nästan halva dagen. Jag visste bara ibland varför jag började gråta och jag visste aldrig varför jag fortsatte och jag trodde ofta att jag aldrig någonsin skulle sluta. Att gå med den känslan en enda dag var skrämmande. Att gå med den känslan alla dagar…

Jag har ingen aning. Ingen aning alls. 

I bloggvärlden har det skrivits mycket om psykisk ohälsa under de senaste dagarna. Jag har inte skrivit något alls för jag vet egentligen ingenting. Jag vet i slutändan bara det; att jag ingenting vet. Och att jag lider något oerhört med alla dem som inga dagar känner igen sig själva. Som kanske inte ens minns något själv att känna igen. 

Jag tror inte att det är trendigt att må dåligt. Jag tror inte att det är för lätt att dra det kortet. Jag tror bara inte det.

För jag har gått med som stöd till terapeut och psykiater. Jag har hållit händer som skakat av ångestattacker. Jag har torkat tårar som inte slutat rinna. Jag har försökt tala in sanning i själar som befolkas av farliga lögner. 

Jag har suttit bredvid och sett. Försökt gå med en bit på vägen. Och trendigt och lätt är de absolut sista ord jag skulle använda.

– Jag kan inte vänta. Jag har inget tålamod. Jag vet inte ens vad det är!

Arvid Karl-Oskar Kass, 4 år. I väntan på att snart få spela memory.

Sällan har han speciellt bra självinsikt, men den här gången landade han onekligen väldigt rätt. Tålamod är en egenskap som han inte fick gratis, det är en egenskap han kommer att få lära sig den hårda vägen.

Det är svårt att bli storebror, inte bara tålamodet prövas och utvecklas mot ens egen vilja. Vi föräldrar som redan tidigare tyckt att onödigt många gränser testats onödigt ofta har mött utmaningar på en helt ny nivå under veckan som gått. Alla de framsteg vi sett under hösten har gömt sig på en plats vi ännu inte hittat. 

Men jag anar vilken plats det är. En plats där Hilde inte längre är så spännande. En plats där mamma inte längre är så känslig. En plats där pappa inte längre är så trött (en trötthet som beror långt på att den otåliga vaknat före halv sex några morgnar i rad). En plats där allt och alla är lite mer som det och de brukar vara. På den platsen tror jag att framstegen finns och bara väntar på oss. 

Och jag tror att vi snart hittar den platsen. Hilde blir ju skåpmat i något skede. Jag har bara gråtit en enda gång sedan i tisdags, dessutom med god orsak. Och i bästa fall får Fredrik sova till sju igen redan i morgon. 

Det tar sig, min älskade son. Vi måste bara vänta ut den här konstiga tiden. 

Och det är väl just det som är problemet; att vi bara måste vänta ut. För det är ju just precis vänta som du inte kan. Du har ju inget tålamod. Du vet ju inte ens vad det är. 

Men du vet att du är älskad, sa du ikväll. Och jag vet hur långt det räcker till och med när det är konstiga tider. Det bär mig nu. Må det bära också dig.