Bakom kulisserna

I vår familj tar vi en luciabild på luciadagen. Punkt. Den där något aggresiva punkten betyder att vi tar bilden oavsett hur det känns i stunden. Med det sagt; det har alltid känts bra. 

Tills vi skulle ta luciabilden 2016. 

Jag var förutseende och bestämde att vi tar bilden en dag innan. Med tanke på att Ingrid ska fösas ut genom dörren senast 7.44 på morgonen kändes det som ett bra drag. Det skulle helt enkelt bli för stressigt med lussemorgonbild. 

Och så kommer då den där dagsljusstunden måndagen den 12.12.2016 då jag insåg att Hilde snart ska vakna och bilden snart ska tas. Jag samlar min skara.

– Jag tänker inte vara med på luciabilden i år, säger Ingrid. 

Jag fattar ingenting. Vilken åttaåring vill inte vara med på luciabild? Tydligen en åttaåring som har sin luciaklänning i skolan i väntan på skolans julfest. Jag erbjuder alternativa lussedräkter. Min någon vit klänning, min någon vit tröja. Hennes egen någon vita tröja. Vems som helst vita vad som helst.

Totalvägran. Hon är tydligen vad man måste kalla en luciasnobb. Tänker inte nöja sig med något mindre än en riktig luciaklänning. 

Jag ammar Hilde, som snart ska vara med på sitt livs första luciabild, och börjar bli frustrerad. Det var inte det här jag hade föreställt mig när jag var förutseende nog att ordna fotografering dagen innan. 

Luciasnobben totalvägrar. Hon vill verkligen inte vara med om hon måste ha en halvdan utstyrsel. Stämningen blir sämre och sämre och det finns absolut ingenting som ens med våld kan kallas ljus, frid, harmoni eller något annat luciarelaterat. 

När stämningen är så illa som den bara kan bli blir både hon och jag martyrer (en egenskap jag helst sett att hon inte tagit efter mig). Hon vill absolut att vi tar bilden nu genast. Jag vill absolut att vi inte gör det. Vad som helst bara den andra får som den vill och man själv får vara Martyren. 

Och i samma veva meddelar tomtenissen att han inte heller tänker vara med på bilden i år. För han vill ju alltid göra som sin storasyster. 

Ungeför här förväntar jag mig att Hilde ska titta upp på mig och säga sina första ord och att de orden ska uttrycka ovilja mot att vara med på årets luciabild.

Och ungefär här tänker jag att jag faktiskt inte har fått barn för att de ska vägra luciabilder. 

(Och ungefär en kvartssekund efter det tänker jag att jag ju inte fått barnen för att de ska vilja luciabilder heller, men ändå.)

Jag vet inte riktigt vad som händer sedan. Har ett tydligt minne av att Fredrik förklarar för barnen att det här är vktigt för mamma och att det skulle vara fint om de ville göra mig glad.

Har också ett tydligt minne av att jag förstod att skämmas lite då. 

Men inte mer än att vi plötsligt ska ta en bild. Och vi märker att det inte är min luciaklänning utan Ingrids gamla som hänger i skåpet. Så hon får ha en riktig klänning, om än litw kort, medan jag får ha min någon vit tröja. Det finns inte en tillstymmelse till glitter i vårt hem så första tärnan (Hilde) får ha en alldeles för stor pepparkaksmössa och andra tärnan (jag) får ha den luciakrona som fungerar sämst. Lucian (Ingrid) får ta den starkaste kronan i vilken vi får två ljus av fem att lysa. Det är bara tomten (Arvid) som fungerar dräktmässigt i år. Ja, jag har redan skrivit en lista inför nästa år.

Om någon undrar varför vi inte tog om bilden med tanke på hur råddig bakgrunden är eller med tanke på att Arvid tuggar tuggummi så finns svaret inbakat i texten ovan. 

Vi hade helt enkelt inte råd med en enda bild till. Vi hade inte råd med perfektion.

Jag älskar min viljestarka barnaskara. Tänk att de är just en skara nu! Det känns helt overkligt och helt fantastiskt!

Jag älskar också vad de gör med mig trots att vägen dit sällan är kantad av ljus, frid, harmoni eller något annat luciarelaterat. 

Jag älskar att få höra ihop med just dem.


Den lite snedare luciabilden från nådens år 2016.

Advertisements

5 thoughts on “Bakom kulisserna

  1. Tänk att jag tittade på den där bilden igår och tänkte att oj vilken härligt fin bild, glada personer, harmonisk luciastämning…

  2. Ja allt blir onekligen inte som man tänkt sig!
    Jag har nog aldrig läst din blogg förut förrän för ett par två tre veckor sedan. Sedan du fick din dotter. Jag har en bebispojke på 2 månader. Och det känns så otroligt skönt att veta att man inte är/var ensam. Med gråten. Men humöret. Med storasyskon som får vänta på sin tur. Ja med allt, känner igen mig i allt!
    Så tack för en fin blogg!

  3. Fantastiskt. Läser med ett leende på läpparna. Vet hur det är att ha ett barn som absolut inte vill vara med på bild. Eller göra något annat jag säger heller för den delen.

  4. Det måste bero på att jag själv inte är förälder. Vad är det med alla dessa tvång, mysstunder, traditioner särskilt inför jul då alla vuxna går bazooka. Slutar tänka förnuftigt och beter sig ganska taskigt mot sina barn??? Ja ni har bilden, grattis, men ni kunde i stället haft en fin morgon och barnen kanske ett bättre minne av Lucia att ta med sig. Skulle redan ha ångest inför alla kommande Luciafoton. Ärligen jag förstår inte..

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s