Jag säger inte att vår minsting börjar bli stor. Inte nödvändigtvis. Men ikväll är Hilde hos sin ena bästis på övernattning. Övernattning! Vi fick just meddelande om att hon har somnat, vi som var beredda på att hämta hem henne till natten.

Och i skrivande stund sitter jag i vardagsrummet och övervakar när Arvid och två av hans bästa kompisar håller på att somna här hemma hos oss.

Samtidigt som jag hör det omisskännliga ljudet av en handfull tonårsflickor som stortrivs med livet och varandra från Ingrids rum.

Det slår mig. Med kraft. Att just nu mår alla mina barn bra. Och jag menar inte just nu som i klockan 22.45 den här fredagen i slutet av oktober, jag menar just nu som i det skede som är nu. Att de får vara så här glada och stabila och trygga och ha så här bra kompisar är nåd i en av mina favoritversioner.