Vet du vad som kanske är min bästa egenskap? Att jag på riktigt har väldigt lätt för att vara glad för andras skull. Det är för övrigt en väldigt smart egenskap, för den egna glädjen blir ju onekligen mer än mångdubblad om man kan fira också andras framgångar.

Nu ikväll är jag alldeles pirrig av lycka för att Ellen Strömbergs bok Vi skulle ju bara cykla förbi har blivit nominerad till Augustpriset. Så fint och så stort! Tveksamt om glädjen kunde vara större ens om det var min egen bok. Det är för övrigt en jättefin bok, nomineringen är ytterst välförtjänt. Och om du inte har läst den ännu ska du göra det nu.

Jag har under de senaste veckorna läst flera finlandssvenska författare som imponerat stort på mig, och i väntan på att jag återupptar de blogginlägg där jag presenterar månadens bästa böcker så vill jag berätta om dem.

Sofia Torvalds bok Jag längtar mig genom Guds tystnad berättar om Sofias egen depression och om hennes relation till Gud (eller snarare Guds tystnad) genom den depressionen. Jag har läst alla böcker som Sofia skrivit och det tänker jag fortsätta med. Hon skriver brutalt ärligt och sårbart och starkt och viktigt. Och hennes ödmjukhet och nyfikenhet lyser genom alla hennes texter. Det finns något så opretentiöst över henne och hennes texter – den här boken är inget undantag. En viktig skildring av mörker.

Annika Åmans historiska bok Lumpänglar utspelar sig i slutet av 1920-talet på Oravais textilfabrik. Det är en miljö som gjord för stora berättelser och Åman lyckas verkligen berätta just de berättelserna. Hon har skrivit fram personer som jag genuint engagerar mig i, jag vill dem så väldigt väl. Välskriven och stark debut som fyllde mig med beundran. Ser redan fram emot nästa bok av författaren.

Snart har sommarn blommat ut av Karin Collins är den senaste bok jag har läst. Och jag säger bara wow. Jag har läst Karins tre första böcker och har tyckt om dem alla. Jag har också tyckt att varje bok varit lite bättre än den tidigare, som om hon tagit steg framåt med varje bok. Men med den här boken tog hon kliv. Hangö 1939. En orolig och ovanlig tid och helt vanliga människor mitt i det. Människor som är trovärdiga och sympatiska och fängslande. Så otroligt bra!

Tänk vad lilla Svenskfinland har och kan. Vi har så många fina författare att vara stolta över. Det är så viktigt att någon berättar våra berättelser.

Jag har flera olästa finlandssvenska höstnyheter kvar på min lista och jag ser så fram emot dem också. Arvejord av Maria Turtschaninoff känns redan nu som en vinnare och hur ska jag kunna vänta på Sandra Holmgårds Då vi bara hade nu?

Jag är så glad att de skriver så att jag får läsa.