I dag är en av de bästa dagarna. Det är jag och min Fredrik och vår Hilde. Ett stort barn har dagis och ett större har skola och nu får vi tre göra vad vi vill.

Tror jag. 

Fredrik har andra planer. Det ska städas.

Jag känner hur livsglädjen rinner ur mig när han börjar använda s-ordet. Vissa ord borde vara förbjudna innan klockan tio på förmiddagen och det ordet tillhör definitivt dem. 

Jag antyder att jag inte vill förstöra hela tisdagen med att städa hela dagen. Jag föreslår att vi plockar samversgrant i dag och att någon (jag syftar naturligtvis på Fredrik) får dammsuga och städa golv i morgon. Fredrik gör ont ännu värre genom att med stort allvar konstatera:

– Det är bra. Vi måste nog dela upp det. Det kommer ju att ta flera timmar. 

Det är som om han har glömt vem han talar med. Eller som om han aldrig har träffat mig. Hur kan han tro att jag ska bli mer inspirerad för städningen genom att han påpekar att den kommer att ta länge? Flera timmar? Jag hade tänkt mig en en timmes grej. Högst. Redan det kändes övermäktigt.

Vissa dagar tänker jag mig att min räddning ligger just där; att jag alltid tror att det tar bara en timme att städa. Den som får gå omkring och tro så får ju onekligen gå omkring och ha det ganska bra. 

Och alla dagar vet jag att min räddning ligger i att jag fick just honom. En man som vet att det tar flera timmar, men som ändå föreslår. 

Vi har plockat en hel timme. Båda två. Fokuserat och målmedvetet och effektivt. Vi hann med vardagsrum, tambur och nästan kök. 

Han hade rätt. Flera timmar.