Ibland är kärlek

Vi har haft årtusendets familjesommar. Alla har varit lediga i tio veckor. Vi har badat i familjetid. Vi har nästan drunknat i den. 

Jag trodde att vi därmed hade lagrat familjetid så att den skulle räcka fram till påsk. Men tid är en ovanligt färsk färskvara och den tid vi hade tillsammans i mitten av juni värmer tydligen inte alls nu i slutet av augusti. Dessutom verkar det vara svårare än vanligt att vara ifrån varandra när man inte har behövt vara det under en så lång tid. Det där lagret av tid som jag hade hoppats på känns mest som ett hopplöst underskott. 

I år är vardagen ovanligt svår att anpassa sig till och i går fick vi ta emot en lång lista över klagomål från ett barn. En av punkterna handlade om att vi föräldrar jobbar alldeles, alldeles för mycket. Det då efter att båda har varit lediga sedan början av juni. 

Jag var själv hopplöst trött i går och det var frestande att bara slakta feedbacken. Det hade inte ens varit speciellt svårt eftersom det mesta var helt orimligt. Men det hade ju inte lett till något gott alls. I förhållande till mina barn är jag nämligen helt ointresserad av att ha rätt, men superintresserad av att det känns rätt. För dem.

Så i stället ägnade jag och Fredrik dyr vuxentid efter läggdags åt att fundera på vad barnet egentligen sa. Vad som menades, vad som kunde läsas mellan raderna bara man orkade texttolka ens lite. Och vi fattade några beslut som vi tror att kan kapa några klagomål från listan. 

Ibland är kärlek att visa var gränserna mellan rimligt och orimligt går. Och ibland är kärlek att bekräfta det orimliga om det finns något rimligt och viktigt bakom. Ibland är det lätt att veta vilken kärlek som behövs när och ibland är det så svårt att det inte går.

Inte älskar vi dem på rätt sätt alla dagar. Men vi älskar dem alla, alla, alla dagar och tror och hoppas att det blir bra så. 

Då i början av juni. När tiden kändes evig.

Advertisements

4 thoughts on “Ibland är kärlek

  1. Det där med tid är i sanning subjektivt. Våra barn började sent på dagis (3 och fem år gamla) och gick endast halv tid efter det. Och det var en lösning som både jag och min man kämpade hårt för. När jag och numera tonåringen pratade om detta kom hon inte alls ihåg all den lediga tid hon och systern fått, istället mindes hon bara att hon gått på dagis “hela tiden”. Oj huhhu.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s