Jag har varit på länk. Är svettig. Har dessutom paranix i håret (googla om du är lyckligt lottad och ovetande) och det förhöjer ju inte fräschören på något sätt. Jag har fixat en korvsås och värmt en vällingflaska och ska äntligen få duscha när jag kliver in i badrummet och möts av efterdyningarna av det som Arvid beskrev som ”mitt bästa bad i livet”.

Att säga översvämning är väl att ta i, speciellt i dag då vi har bilder från Houston på näthinnan. Men jag kan plaska med fötterna, om vi säger så. Och det vill man ju inte riktigt kunna på ett badrumsgolv.

Jag tittar upp från plasket och möter min spegelbild. Ser en lite uppgiven kvinna. I en riktigt illasittande träningsbehå. Fortfarande med paranix i håret. Tänker att det fanns en tid då en dusch var… enklare. Längtar tillbaka i tiden. Eller framåt i tiden. Till en tid då jag igen kan kliva över tröskeln i badrummet och veta att allt är som det ska.

Men det är långt dit. Vittnesbörd från föräldrar till tonåringar tyder på att det tyvärr kan vara riktigt, riktigt långt dit. Så långt fram vill jag verkligen inte.

Småbarnstiden i åtminstone vår familj är kaotisk, högljudd och helt oförutsägbar, men jag vill inget annat nu. Att hoppa över det här ovälkomna plasket i badrummet är att hoppa över så väldigt mycket annat också. Så galet härliga saker. Saker som gör livet. Saker som är livet.

Barnen lägger sig, jag får äntligen duscha och mitt hår doftar havtorn. Jag sätter mig ner vid bordet och äter lite mikrovärmd zuccinilasagne, den som jag aldrig hann äta då den var varm. Just den här stunden är helt utan kaos och ljud och oförutsägbarhet. Jag läser Katarina Gäddnäs ljuvliga kolumn i dagens Kyrkpress och just den här kvällen landar den helt rätt i min 34-åriga själ.

Allt har i sanning sin tid. Varje tid har sina översvämningar i badrummet (nu sa jag det i alla fall) och varje tid har de där sakerna som gör själva livet.

Jag längtar ingenstans.

Bild: Maria Hedengren