Jag får kalla kårar när jag tänker på ubåten som blev den unga kvinnans död. Det är så fruktansvärt obehagligt på så många nivåer. Det är mardröm man inte ens kan föreställa sig. Det är en berättelse som knappt skulle vara trovärdig nog för en kriminalroman.
Och det är ännu en död kvinna. Dödad av ännu en man.
Jag vet att det inte är alla män.Men det är nästan alltid män. Det är en ytterst liten del av männen, men fortfarande är det ytterst långt män det handlar om. Vare sig det är dödsvåld inom hemmets fyra väggar, skott i en skola eller hugg på ett torg så är det nästan alltid män.
Vad tror du att det beror på? Och vad tycker du att vi ska göra åt saken? Det är så svårt. Och så avgörande. Så livsavgörande. Bokstavligt talat.
Min älskade, älskade son. Jag vill ju att han ska få bli en man som aldrig någonsin skulle kunna. Så där som alla mödrar vill. Så där som alla mödrar tyvärr inte får.
Nästan för lycklig 
Så länge de flesta män fastnar i inte-alla-män-träsket och blir kränkta så fort någon ens tar jämställdhetsfrågan på tal kommer vi nog inte se någon förbättring, tror jag.
Men helt vidrigt är det.
Det finns ett annat ouppklarat styckmord från Köpenhamns hamn man nu försöker koppla ihop med Raket-Madsen.
Män har fortfarande ett mycket större maktbegär (testesteronet?) De har ju alltid lyckats styra i världen genom större fysisk styrka och med hjälp av religion. Det har ändå skett mycket utveckling, och speciellt den nordiska mannen har kommit långt i jämlikhetstänket. Det finns hopp!
samtidigt var det nästan(?) bara män som försökte försvara kvinnorna i Åbo.
Jag respekterar (goda) religioner även om jag nyligen läste att de mest lyckliga och välmående människorna bor i länder med minst religion.
Jag tror vi måste respektera. Alternativet är bara alldeles för dåligt.