I går besökte vi vårt nya Prisma och under den dryga halvtimme vi var där talade vi med tre olika bekanta. I den stunden tänkte jag att vi nog kommer att överleva också utan vårt älskade Södra Haga, den stadsdel där vi de senaste tio åren träffat dagis- och skolföräldrar på gatan, posten och biblioteket.
Hilde var verkligen inte övertygad. Hon gick liksom inte med på att vårt nya Prisma är Prisma. För henne finns det ett enda och det var inte det här.
På många sätt utgår jag från att flytten är lättast för den som är minst, och det kan mycket väl vara så. Men för den som är minst måste ju nåstan allt te sig så märkligt nu. Som att det inte finns bara ett Prisma, till exempel.
Nästan för lycklig 
Egentligen borde jag kommentera det du skriver, men här kommer en kommentar om vad jag uppskattar med din blogg. Jag älskar det faktum att du aldrig publicerar bilder eller skriver om middagsmat. Nu får jag fantisera om vilka fantastiska middagar ni har där hemma. Eller så får jag tänka att ni också äter korv och potatis 😀.
Vilken sanslöst festlig kommentar! Vilken ynnest att jag och min icke-mat får vara till andras glädje. Jag ska vara min linje trogen.
Tack! Då kan jag fortsätta att läsa utan att oroa mig 😀.