Jag skulle kanske kunna skriva om varför jag grät av ledsenhet och besvikelse i fredags. Eller om varför jag grät av lycka och tacksamhet i lördags.

Men istället skriver jag om storheten och styrkan och skönheten i att få gråta med vänner. De tårar som fälls tillsammans med en älskad människa är aldrig de värsta eller farligaste av tårar.

Jag har årets bästishelg bakom mig. En helt unik version av bästishelg, men precis allt det viktiga fanns med. Jag är så ofantligt tacksam för att vi bestämde oss för det här hösten 2013 och för att vi sedan har hållit fast vid det. Jag är ännu mer ofantligt tacksam för att de här två finns att hålla fast vid och för att just jag får hålla fast vid just dem.