Det finns mycket dåligt man kan säga om läggdags hemma hos oss. Jag kan inte förstå att det kan ta fyrtio ökenår från att vi säger att det är kvällsmat tills någon (för att inte tala om alla) sover.

Inte heller kan jag förstå varför låtsaskompisen Lulu pratar så fruktansvärt mycket just efter nio på kvällen att Hilde måste be henne vara tyst flera gånger per minut.

Och jag kan verkligen inte förstå varför Hilde måste hälla upp vatten i tre olika kristallglas på det lilla bordet i sitt rum för att kunna somna.

Minst av allt förstår jag att mitt tålamod på något konstigt sätt räcker till.

Men kvällsbön med Hilde – det förlåter nästan allt.

– Vad vill du tacka Gud för idag, Hilde?

– För att jag fick äta pasta och broccoli på dagis.

Amen.

Den här tiden i livet… Jag hoppas att jag kommer ihåg sedan att jag var ganska trött ibland, att det var väldigt intensivt för det mesta men att jag älskade väldigt många stunder orimligt mycket.